Boix-Vives ställer stressande frågor om framtiden

Julia Boix-Vives verk är vaga när de står för sig själva – men tillsammans ger de varandra mening och ställer frågor om hur vi människor påverkar vår natur, skriver Linda Stolpe Margenberg.

”Carrying mirrors along the Waal #2”. Stillbild ur videoverk av Julia Boix-Vives.

”Carrying mirrors along the Waal #2”. Stillbild ur videoverk av Julia Boix-Vives.

Foto: Julia Boix-Vives

Recension2019-08-29 10:40
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sidofönstret är förtäckt och rummet vilar i ett behagligt, dämpat ljus. I dess något förskjutna centrum befinner sig Julia Boix-Vives installation ”Stegarnas dans eller saknaden efter Miranda” – ett textilt verk skapat för utställningen på Uppsala konstmuseum. De textila stegarna sträcker sig blekrosa och svagt gula och mellan golv och tak, upplysta av smakfullt riktad belysning som får skuggorna att trevande leta sig ut mot över golvet, mot väggarna där stegpinnarna visar de konturer som på vägen blivit förstorat diffusa.

Det hela hade gjort ett stillsamt, nästan lugnande intryck, om det inte vore för den maskin som förser de uppblåsbara stegarna med luft – de liksom hålls vid liv av denna brutala respirator. Det är ett monotont, stressande ljud som mer tycks höra hemma i ödsliga industriområden än på ett konstmuseum.

Men samtidigt inordnar det sig i den tematik kring människan och hennes inverkan på naturen som Boix-Vives presenterar. I linje med golvet placerar sig tre olika videoverk: ”The sémaphore” (2001) där konstnären på en hög av skräp, med speglar i händerna, utför en långsam dans med alptoppar i fonden, ”Carring mirors along the Waal #2” (2011) i vilket två spegelbeklädda figurer rör sig längsmed en utmattad flodbank och dokumentationen av performanceverket ”Pas dormir Bosch Parade” (2012) där den gigantiska dockan Miranda på en flotte ledsagas av en manskör.

Verken har svårt att stå för sig själva – idémässigt är de vaga. ”Pas dormir Bosch Parade” är undantaget. Men i utställningen får de mening genom varandra. Stegarnas funktionsförlust går igen i händerna som blir omöjliga att använda som just händer när de täcks av speglar (”The sémaphore). Maskinen som fyller stegarna med luft hittar sin partner i ljudspåret till ”Carring mirors along the Waal #2” (motorvägar, flygplan, kråkfåglars tomma kraxande).

Det är här, i det bortglömda, som Boix-Vives verk kommer till liv. För lika övergivna som stegarna som närmast tycks ha lämnats åt sitt öde när funktionen upphört, lika övergivet exploaterade är de slitna, urbana landskap som skildras i videoverken. Det är icke-landskap som tydligt bär spår av mänsklig aktivitet. Allt medan maskinen fortsätter att blåsa – en idiotisk automat som någon glömt att stänga av, oaktsamt placerad på en plats där igen bryr sig. Och här väcks frågan: Vad är det egentligen vi lämnar efter oss till kommande generationer?

Konst

Julia Boix-Vives

”Stegarnas dans eller saknaden efter Miranda”

Uppsala konstmuseum

24 augusti – 15 september 2019