Biografi/Drama
Titel: A complete unknown
Visas på: Fyrisbiografen, Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Timothée Chalamet, Edward Norton, Elle Fanning
Regi: James Mangold
Speltid: 141 min
Betyg: 4
En helt okänd 19-åring anländer 1961 till New York med sin gitarr i handen. Siktet är inställt på att lyckas bli något inom den i staden sjudande folkmusikrörelsen, med namn som Pete Seeger och Woody Guthrie. Fyra år senare har han tagit världen med storm och rivit barriärerna inom den ganska puritanska musikrörelsen med sin legendariska spelning på Newport Folkmusic Festival.
Det är mycket som händer i USA (då också). Medborgarrättsrörelsen tar stora kliv framåt om än hårt motarbetad på många håll. Det kalla kriget är lite hetare med Kuba-krisen runt hörnet. Robert Zimmerman byter namn till Bob Dylan och tonsätter den omvälvning som är på väg och blir dess kanske viktigaste röst. Musiken är i fokus större delen av filmen.
För två decennier sedan gjorde regissören James Mangold ett minnesvärt porträtt av Johnny Cash i filmen "Walk the line". Med Bob Dylan i "A complete unknown" väljer han en delvis annan väg. Om Cash blev avklädd ner till underkläderna så låter han snarare Dylans image som mystisk sanningssägare bli polerad. Här blir denne en dedikerad ung man som bara måste ha ur sig sånger, sedan spelar det mindre roll om det går ut över kärlekar och vänner. Med den psykiatri som vi har i dag hade han nog behäftats med en del bokstäver. Eller som Joan Baez säger här: "You're just an asshole." Eller kärleken Sylvie Russo: "Du är ett kräk". Jag tror inte att jag heller hade gillat den unge Dylan om vi mötts, hur fascinerande och karismatisk han än må ha varit.
Nåväl, James Mangold gör ett djupt stämningsfullt porträtt och jag börjar nästan applådera tillsammans med den del av festivalpubliken på Newport som gör detsamma när filmen slutar. Han har också hittat sina perfekta skådespelare. Timothée Chalamet är precis så tjurigt inåtvänd som jag ser Bob Dylan framför mig från den tiden. Monica Barbaro gör en stilsäker Joan Baez. Alla sånger i filmen framförs av rollinnehavarna, vilket är djupt imponerande. Lägg till en storspelande Edward Norton som Pete Seeger.
Filmen fångar tidsandan mycket bra. Det är lätt att bara svepas med i denna subjektiva historieskrivning. Miljöerna är delikata, inte minst i de olika skivstudior som används. Jag vet inte hur mycket som är myt och hur mycket som är sanning. Men vem bryr sig.