Det är med blandade känslor man inser att band man älskat under deras storhetstid blivit gamla och plötsligt befinner sig en dålig turné bort från fullständigt föredettingskap. Blur var den brittiska musikscenens frontfigurer under mitten av 1990-talet. De var med och formade brittpopscenen tills de nästan slog knut på sig själva med sin struttiga pop, sina retrosneakers och utpräglade Londondialekter.
Man närmar sig därför deras ”comeback”-album, 12 år efter det senaste studioalbumet, med tveksamhet och försikt. Och så blir man förvånad! The Magic Whip är ett album man kan lyssna på helt utan blandade känslor. Faktum är att det går att lyssna på som vilket album som helst, det är helt enkelt bra helt i sin egen rätt. Också utan det bagage som namnet Blur bär med sig, i den mån det går att föreställa sig.
Det har i och för sig funnits tecken som tytt på detta tidigare. Frontmannen Damon Albarn har lyckats behålla sin musikaliska nyfikenhet och har under åren ägnat sig åt ett antal intressanta sologrejor. Det är lätt att föreställa sig att övriga medlemmars erfarenheter, musikaliska och andra, under tiden som gått också bidragit till att The Magic Whip drar åt alla möjliga håll, och inte ägnar sig för mycket åt romantiserande över den tid som flytt.
The Magic Whip är en skön blandning av pretentiöst och lättsamt, som det bästa av Blur också var förr i tiden. Tempot är lägre, Blur skuttar inte längre omkring. I stället gillar de ”ful” electronica, Talking Heads-pop och gnälligt skrällande naivism. Parallellerna till ”Modern Life is Rubbish” (1993) är många, utan att det för den skull låter särskilt mycket 1990-tal. (Men visst måste ”Lonesome Street” vara en present till de mer nostalgiskt lagda fansen...) Supergulliga ”Ong ong” visar att de har hitmässigheten intakt om de bara vill. ”Go out”, en gitarrskramlande låt med en refräng om att gå till puben ensam, visar att de inte heller 2015 skyggar för en gnutta musikaliskt trams, med vemodig text till. Det är befriande, som om de inte har något att bevisa, vilket man annars lätt kan föreställa sig att de har.
I maj 2015 ligger Blur plötsligt på Englandslistan igen. Och det här händer inte jätteofta, att ett band som definierat en musikera dyker upp och gör schyst musik i en helt annan era. Musik som man inte ens behöver mobilisera sin välvillighet för att tycka om.