Skräck
Titel: Nosferatu
Visas på: Filmstaden Luxe, Fyrisbiografen, NF Bio Gränby
I rollerna: Lily-Rose Depp, Bill Skarsgård, Willem Dafoe
Regi: Robert Eggers
Speltid: 133 min
Betyg: 2
När filmbolaget Prana Film 1921 tog sig an Bram Stokers roman "Dracula" förflyttade man handlingen från London till den fiktiva tyska staden Wisborg, samt bytte namn på alla karaktärer för att slippa rättighetsproblem. Trots detta stämdes filmskaparna omedelbart av Stokers änka. Bolaget försattes i konkurs och beordrades förstöra alla kopior av sin film "Nosferatu" (F. W. Murnau, 1922). Fullt så lätt var det emellertid inte att ta kål på den råttliknande greven. Filmen räddades som bekant och är nu föremål för ytterligare en nyinspelning, signerad Robert Eggers ("The lighthouse", "The northman").
Upphovsrätten till "Dracula" har sedan länge löpt ut, men Eggers har sina skäl att fokusera på den mindre namnkunnige (men visuellt välbekante) greven Orlok. I Murnaus version tillfogades flera lager av mysticism, satanism och folklorism – tematik som är återkommande hos Eggers. Där Stokers greve var aristokratisk och intagande, var Orlok kroknäst och långfingrad, karaktäristika som möjligen stammar ur tidens antisemitiska nidbilder. Eggers låter sin inkarnation vara mer av ett ruttnande lik. Bill Skarsgård har sminkats till oigenkännlighet men gör ändå ett vitalare intryck än Max Schrecks anemiska porträtt i originalfilmen.
Denna kontrastrika dubbelhet, det motbjudande men samtidigt sexiga, är enligt mig den stora bristen i Eggers filmkonst. Hans självbild som regissör tycks vara den av en välgrundad cinefil folklorist. Men i takt med att hans budgetar ökar växer också vurmen för datorgenererade kameraåkningar och fotomodeller. Därmed upplevs de folkliga motiven ornamentala och en smula förljugna. Detsamma kan man säga om filmernas kvinnor som saknar djup (och ofta får blotta brösten på omotiverade vis). Mycket av filmen handlar om männens ideologiska kamp om att på olika sätt lyckas tämja den kvinnliga sexualiteten.
Stokers "Dracula" var en patriarkal omskrivning av Sheridan Le Fanus "Carmilla", vampyrgenrens urkund som snarare handlade om kvinnlig frigörelse och sapfisk kärlek. Eggers film är ytterligare ett återberättande av denna maskulina myt, och frågan är varför den behövs. Filmen är varken kusligare eller mer cinematisk än Murnaus. Vad Eggers filmer alltid erbjuder är en outtröttlig frenesi, men för att denna ska kunna komma till sin rätt behöver han först komma ur puberteten, något som tyvärr aldrig tycks ske.