Poesi
Agnes Gerner
Tulpaner
Albert Bonniers förlag
I poeten och före detta Uppsalastudenten Agnes Gerners nya diktsamling råder evig vinter. Diktjaget kämpar med sorgen efter sin egen bortgångna mor samtidigt som hon själv blir gravid.
Den isande tomheten som moderslös blandar sig med känslorna för barnet i småbarnsårens mördande trötthet: "Min hjärna skymtar förbi som en tunn strimma måne,/ äts nästan genast upp/ av samma mun som slukar bröstet/ En gång var den bara min". Helst vill hon lägga sig ned och dö, men hon intalar sig att det kommer en vår när kölden ger vika, att hon måste "plantera tulpaner".
Jag läser dikterna i Agnes Gerners bok som stod jag framför Karin Broos målning "Det stora blå"; en bebis i en stor säng med blått böljande täcke, modern bredvid men bortvänd. Gerner, likt Broos, gestaltar drabbande moderskapet som en djuriskt vild och skrämmande ocean, för både mor och barn (hur gammalt det än må vara) att navigera i: "Se det här havet,/ se det här upprörda vattnet/ Såna här vatten/ kan man inte ro över/ Såna här vatten/ kräver motorer, hästkrafter/ Vem är jag med mina åror?"
Redan på 1970-talet uppmanade den fransk-algeriska filosofen Hélène Cixous kvinnor att skriva med "modersmjölkens vita bläck" för att uppfinna ett nytt språk bortom patriarkatets. "Tulpaner" är skriven med detta vita bläck, men boken dryper så av symbolisk bröstmjölk att dikten riskerar att drunkna.