Konsert
Allmänna sångens vårkonsert
Universitetsaulan
Lördag 13 maj
Det kryllar av linnekavajer och sommarklänningar utanför Universitetshuset när Allmänna sången ger sin årliga vårkonsert. Temperaturen må ha slagit över i tidig sommar, men den där känslan av att det är vår i Uppsala går inte att ta miste på. Vårkonserten är den 171:a i ordningen och det firas med en kavalkad av vad som beskrivs som ”blivande och begagnade favoriter”.
Vid första anblick har programmet en viss slagsida mot det begagnade, vilket i och för sig är mer än angenämt. När Allmänna sången tågar in i aulan bjuder de på Otto Lindblads valborgsklassiker ”Längtan till landet”. Vi stannar kvar i 1800-talet med ståndsmässiga tolkningar av Friedrich Kuhlaus ”Majsång” och Wallins psalm ”Den blida vår är inne”.
Lite modernare blir det med Jan Sandströms ”Vuojnha biegga”. Det är ett samtida körverk där jojken spelar en viktig roll, men det som verkligen skiljer stycket från de föregående är den lätthet med vilken den uppförs. Under ledning av dirigenten Erik Westberg imiterar kören fjällripor, och när ett avslutande ljud av fågelvingar fyller aulan känns det lite som att befinna sig i den där scenen i Kalle Ankas jul när Kalle ska fotografera en hackspett. ”Vuojnha biegga” är ett pampigt och anspråksfullt verk, ändå är som att vi leker.
Efter pausen får konserten en tydligt litterär prägling. Gustaf Frödings vårdepressiva ”Kung liljekonvalje” (tonsatt av David Wikander) varvas med Edith Södergrans oböjliga ”Ljusfälten” (tonsatt av Karin Rehnqvist). Även William Shakespeare är representerad i form av Sven-Erik Johanssons ”Fancies”.
Fröding, Södergran och Shakespeare i all ära, men det stycke som gör allra starkast intryck är den serbiska kompositören Aleksandra Vrebalovs ”My Desert, My Rose” som här uppförs av den gästande Malvakvartetten. Med stråkar som balanserar fint mellan lätthet och djup lyckas kvartetten fånga den besynnerliga drömkänsla som ibland präglar våren.
Det är nu som löftet om att få stifta bekantskap med blivande favoriter äntligen infrias. Samtidigt går det inte att överskatta den stämning som förmedlas med de mer traditionsenliga styckena. När Allmänna sången slutligen står framför Universitetshuset och sjunger ”Kungssången” är det svårt att inte ryckas med i den vårglädje som kören har givit Uppsalaborna i snart 200 år.