Andra världskrigets bombningar av London pågår för fullt. En ung lärarinna får i uppdrag att följa en kollega och en grupp barn ut på landet för evakuering. Men inte anar de att det kan vara minst lika farligt där, fast på ett annat sätt. Till exempel om de tvingas vara i Eel Marsh House som ligger på en ö där tidvattnet då och då helt snör av tillfartsvägen.
Huset är halvförfallet och verkar lämnat i en hast. När mörkret tätnar verkar det som att den lilla gruppen evakeurade inte alls är ensamma.
Uppföljaren till ”Woman in black” är en bra mycket blekare och tunnare skräckfilm än företrädaren. Leksakerna är kvar i huset, lite dammigare men lika ondskefullt laddade. Gungstolen gungar vilt om nätterna och vissa av barnen i gruppen börjar bete sig mystiskt. Men deras lärare kanske borde agera lite mer vuxet än att gå in i de mörkaste rummen och ropa "hallå", om och om igen, tills en viss monotoni infinner sig. Blir faktiskt inte skrämd en enda gång.
Själva atmosfären är lite Hitchcockliknande, hämtad från 1940-talets England. Men det kan inte hjälpa upp ett trist manus och att bilderna inte alls är särskilt rysansväckande. Möjligen att man kan ana en existentiell klangbotten för dramat och ett uppsåt att berätta om att människan själv är sin värsta vålnad när det gäller att skapa skräck. Men det slarvas bort, försvinner ut i någon sökt kameravinkel eller döljs i en handling som mycket välvilligt kan beskrivas ha drömmens skenbara logik. Kvar finns några blekt röda trådar som fladdrar för vinden.