Det är inte lika ofta man hör en symfoniorkester utan stråkar och i stället en myckenhet blåsinstrument. Det är fascinerande hur mycket man kan göra på den sättningen och Uppsala Blåsarsymfoniker visade utan vidare att man behärskar både det finstämda och det mer bombastiska när den över 50 personer starka ensemblen konserterade i en fullsatt Missionskyrka.
Man började klimatsmart med konsertens titelmusik, ”Orient Express”, av Philip Sparke. Här härmade orkestern fint det gamla ärevördiga tåget, med stånkningar, ångvisslor och inbromsningar på dess väg mellan Paris och Istanbul.
Dock inte från Bryssel, men som en uppvärmning för EU-valet hade Blåsarsymfonikerna påpassligt bjudit in den belgiske kompositören Jan Van der Roost som kom i sällskap med den belgiske ambassadören. Van der Roost dirigerade själv två stycken, det finstämda ”I shall love but thee” med text av William Shakespeare. I det bjöd Jeanette Köhn på sedvanlig skönsång. Denna världsartist har ju visat många gånger tidigare i Uppsala hur bra hon är. Jag är också tagen av den proffsighet att bjuda publiken sitt bästa som en sådan artist har.
Van der Roosts andra stycke, ”Ponte Romano”, var desto mer expressivt, som en komprimerad långfilm av det mer dramatiska slaget. Blåsarsymfoniska visade sin mer vilda sida och inte minst fick slagverkarna jobba hårt. Den gästande kompositören borde vara mycket nöjd med den behandling hans båda verk fick. Han såg också påtagligt nöjd ut.
Jeanette Köhn visade återigen sin starka sida i ”I feel pretty” ur West Side Story och Puccinis mästerverk ”Mio Babbino caro”.
Tillsammans med Jacke Sjödin sjöng också dennes nyskrivna text till Evert Taubes ”Fritiof och Carmencita”. Som med det mesta med Jacke var det halsbrytande rimvändningar och mängder av humor. Överhuvudtaget är han ju en mästare på att vara konferencier och få publiken att trivas.
Man kunde ju tycka att en orkester om runt 50 blåsare skulle få till vind så det räckte, men i Philips Sparkes ”Musik of the spheres” hade man låtit bygga en egen vindmaskin, en ”aioliphonium” om jag uppfattade rätt.
Överhuvudtaget blev jag imponerad av Blåsarsymfonikerna, mestadels dirigerade av sin ordinarie och skicklige ledare Leif Karlsson. Nästa år kan man fira sitt 20-årsjubileum.