Caterina Pascual Söderbaums produktion utgör ett spännande författarskap, trots att hon bara gav ut två böcker. Hon prisades med Katapultpriset för sin debut "Sonetten om andningen" och hennes roman "Den skeva platsen" från 2016 tilldelades postumt Sveriges Radios romanpris. Det är därför en välgärning att debuten från 2001 nu finns i nyutgåva och kan nå en ny skara läsare.
När jag läser "Sonetten om andningen" befinner jag mig i Spanien, passande med tanke på att Pascual Söderbaum växelvis bodde i Sverige och Spanien och skrev klart sin debut under en av sina vistelser i Katalonien
Blöta badkläder och människor som befinner sig på resa eller nya platser är trådar som håller samman boken som är uppbyggd av flera överlappande berättelser. En kvinna befinner sig på ett pensionat, ett par är på solsemester på Cypern, en man väntar på sin tolk och döden långt från den plats där han föddes. Bokens berättelser utgör tillsammans ett enhetligt verk.
Döden är ett annat tema. Andningens motsats. Någon hittar böcker från ett dödsbo och blir besatt av tanken på den tidigare ägaren, en annan skräms av tanken på att vilja överleva det som inte går att överleva, den nämnda tolken antecknar: "Sjukdomsfrön står det, därav följer att döden är en (sällsam) blomma. Ha, ha, ha."
Det finns något blankslipat över raderna, genomarbetat. Texten blänker som en polerad mörk pärla. Kvinnan på pensionatet ligger svettig med huvudet nertryckt i kudden och kan inte stänga ute ljuden från paret på andra sidan väggen: "Hon gav ifrån sig korta, avhuggna läten som påminde om kvävning, som om den där tunnel i hennes själ vore dränkt i vatten och hon envisades med att dra in luft."
Bilderna hos Pascual Söderbaum vrids alltid några grader till. Det händer så mycket i språket att det blir elastiskt, uppmjukat till den grad att man sjunker ner i raderna och låter sig föras ut till havs. Havsbruset blir ett mjukt täcke att dela på, att kasta iväg en fimp på stranden blir en interstellär resa. Om paret på Cypern skriver hon: "Om man klippte ut deras födelseplatser och klistrade dem tätt inpå varandra, hennes på hans, hans på hennes, skulle den nya geografin bilda rosor på världskartan liknande de knutar man finner på träd."
"Sonetten om andningen" fick ett strålande mottagande när den först gavs ut för nästan tjugo år sedan, och den har inte åldrats en dag. Att den kommer stå sig för lång tid framöver råder det ingen tvekan om. Pärlor tenderar att göra det.