Teater
Folkets fiende
Uppsala stadsteater
Regi: Philip Zandén
Medverkande: Anna Carlson, Simon Edenroth, Madeleine Ferraud, Henrik Johansson, Robin Keller, Mats Qviström, Mikaela Ramel och David Rangborg
Premiär: lördag 21 september
Henriks Ibsens "En folkefiende” från 1883 lyfts ofta fram som ett drama med hög aktualitet för vår tid. Det är en berättelse om den obekväma sanningen, och om det höga pris som varje sanningssägare måste vara beredd på att betala. När Philip Zandén (regi) och Ann-Sofie Bárány (manusbearbetning) nu tar sig an ”Folkets fiende” på stadsteatern kopplas Ibsens sanningssägare samman med 2000-talets besatthet av hälsa och wellness (ett begrepp som Ibsen antagligen var lyckligt ovetande om). Doktor Tomas Stockmann med familj driver en spaanläggning som också är stadens stora inkomstkälla. Tomas är idealist och den sortens läkare som kan rabbla den hippokratiska eden i sömnen. Brodern Peter, som är kommunstyrelsens ordförande, är däremot av ett annat virke.
Efter en wellnessdrypande introscen där ensemblen yogar och dricker vitaminshots gör doktorn en tråkig upptäckt: Stadens vatten är förgiftat, och hans spa är hälsovådligt. Något måste göras! Detta håller Peter inte med om, och det som sedan följer är en klassisk brödrafejd med politiska och filosofiska förtecken. ”Folkets fiende” är över lag som bäst när den förmår skildra hur Tomas sanningsanspråk till slut sliter sönder den egna familjen.
Det är toppklass på skådespeleriet. Tomas spelas av Robin Keller, som stadsteaterns publik känner igen från förra årets succé ”Professor Bernhardi”. Även där spelar han en läkare som har det hett om öronen, och då som nu gör han ett utmärkt jobb. Annars vill jag framhäva Anna Carlson i rollen som Rita. Hon är en humoristisk naturkraft, vilket särskilt behövs när dramat i andra akten får en mörkare ton.
I Zandéns och Báránys uppsättning av ”Folkets fiende” finns det onekligen flera aktuella trådar att dra i, men det förblir oklart vilken av dessa trådar som är den överordnade. Är det vår tids hälsokult och pöbelmentalitet, eller är det sanningens minskade vikt i det offentliga samtalet som utgör uppsättningens fokus? Ibsens drama är här både underhållande och tänkvärt, men likväl splittrat. Detta är både en svaghet och en styrka.