Roman
Björn Ranelid
Världens vackraste kärlekshistoria
Albert Bonniers förlag
Alltsedan den romerske skalden Ovidius dagar har författare hostat och harklat sig på tal om kärleken. Som satt de inne med speciell information och var auktoriteter i ämnet. Björn Ranelid är bara en i raden.
I "Världens vackraste kärlekshistoria" predikar han sitt kärleksevangelium. Här varvas berättelser om kärlekens helande och välgörande kraft med russin ur det 40-åriga författarskapets kaka. Det berättas om människor med inspirerande och sympatiska historier som har korsat hans väg, bland annat i hans roll som vigselförrättare.
Men mest handlar det om Björn Ranelid och hans hustrus starka och romantiska kärlek. Ranelid får boken igenom oss andra cismän att framstå som oromantiska slöfockar eftersom vi inte älskar med våra fruar på Österlens stränder och jämför deras sköten med Sargassohavet – ja, ni vet hur han brukar låta.
En hatets höst som denna kan man tro att "Världens vackraste kärlekshistoria" är precis den motkraft som vi behöver. Men Björn Ranelids självupptagna predikan om kärlekens mirakel framstår som otroligt naiv. Liksom tankarna om att tonåringar på glid inte blir gängkriminella om man kastar åt dem en fotboll. Det är på många sätt direkt provocerande.
Är kärleken verkligen i behov av Björn Ranelids prunkande och egendomliga framställningssätt? Jag passar på den frågan. Däremot vet jag att Ranelid med denna ofrivilliga självparodi gör både sig själv och kärleken en björntjänst.