Komedi/Action
Titel: Cocaine bear
Visas på: Bio
I rollerna: Keri Russell, Ray Liotta, O'Shea Jackson Jr.
Regi: Elizabeth Banks
Speltid: 112 min
Betyg: 2
"Cocaine bear" är tro det eller ej löst baserad på en verklig händelse. Ett flygplan tvingades 1985 dumpa sin kokainlast över Georgias skogar och den nyfikne svartbjörnen Pablo Eskobear smaskade i sig en ansenlig mängd och kolade vippen. I filmversionen får björnens snedtändning ett våldsammare utfall, som går ut över de mer eller mindre oskyldiga människorna som befinner sig i nationalparken Chattahoochee.
Här finns egentligen allt som behövs för en lyckad film i form av en tripprapport där björnens klumpiga fysik skapar utrymme för laddad spänning såväl som raffinerad cgi-slapstick. Det stora misstaget är att filmskaparna hela tiden understryker lustigheterna med tjockaste märkpennan. Det hade varit brukligt att understatuera det egensinniga upplägget och i stället spela ut filmen som en gravallvarlig actiondänga.
Det finns något omedelbart potent i skärningspunkten mellan våld och komik. Just detta gjorde brottningsmatchen mellan Leonardo DiCaprio och en grizzly i Alejandro González Iñárritus "The revenant" (2015) minnesvärd. Men redan i prologen av "Cocaine bear" klargöra Kristofer Hivju med grimaserande falskspel att detta rör sig om Åsa-Nisse-humor snarare än John Wick-action. I stället för det björnraffel som vi trånar efter ägnas största delen av filmen åt småputtrande käbbel och diverse förvecklingar.
I tur och ordning följer vi gangsters, poliser, parkförvaltare och småbarnsmammor vars vägar korsar varandra. Det månghövdade karaktärsgalleriet är på pappret ett lovande upplägg, liksom hur händelserna tilldrar sig under en koncentrerad tidsrymd – en dag i skogen som långsamt lider mot kväll. Tyvärr tycks manusförfattaren Jimmy Warden endast intresserad av att dra sexvitsar och forsla tittaren från början till slut.
När den datoranimerade björnen sedan äntligen dyker upp är dess stund i rampljuset på tok för kort. Den är åtminstone omsorgsfullt animerad och besitter den tyngd och stadga som krävs, men dessa scener hade uppenbarligen mått bra av en utdragen form av spänning. De mynnar i stället ut i digitalt splatter. Att björnen är filmens mest komplexa karaktär säger en hel del om hur engagerande dess övriga innehåll lyckas vara.