Bjässen från Bukarest

Som alltid när det gäller en ny tjock bok av rumänen Mircea Cărtărescu slukar jag de första 200 sidorna i ett hejdlöst tempo. Men där någonstans tappar jag som vanligt farten. ”Solenoid” börjar nu bjuda ett bekant motstånd som gör den svårtuggad.

Det är en afton i början av maj. Cărtărescus bildstormar och vansinniga diktarvisioner förlorar sitt sammanhang. Jag förtvivlar dessutom i största allmänhet. Sommaren närmar sig och jag har under våren inte åstadkommit någonting.

Bokens berättare och huvudperson – den rumänska modersmålsläraren som ville bli men som aldrig blev författare – har gått vilse i sitt psykes labyrint. Hans tillvaro och allt det mystiska som sker i Cărtărescus surrealistiska Bukarest, och som ändå kan liknas vid något slags handling, får en alltmer undanskymd plats i boken. Som läsare är man lika vilsen som berättaren och man ger snart upp hoppet om att utgången ska dyka upp bakom nästan hörn. Man har nu lämnat ”Solenoid” och trätt in i Cărtărescus verk – eller hans litterära universum om man så vill.

Så här är det alltid när man läser Cărtărescu. Förr eller senare lämnar man boken som man tror sig läsa för att i stället träda in i verket. Som alltid i verket blandas dröm och verklighet, nu och då, till dess att man inte vet vad som är vad eller när.

Har man läst Cărtărescu förut känns allt igen, samtidigt som det är obekant. Varje gång man på nytt träder in i verket har det skett förskjutningar. Men barndomen är som vanligt en dröm och en gåta att knäcka, och ungdomen är som alltid en enda lång febernatt bland svettiga lakan.

Cărtărescu dröjer denna gång länge vid sitt alter egos unga jag – den ensamme, långhårige ynglingen som på sitt rum slukar världens alla böcker. Han tror sig äga snille och en framtid som stor författare. Men den brådmogne bokslukaren tillintetgörs av förståsigpåarnas kritik och elaka översitteri. Hans första mästerverk förvandlas i mötet med läsarna till en patetisk pastisch.

Där och då döms han till det livslånga straffet att inte bli författare – i stället blir han lärare på en hemsk skola i utkanten av Bukarest. Där och då förseglas hans öde och han blir den maniskt skrivande källarmänniska som han alltid har varit menad att bli.

Det börjar bli sommar. Här och var dyker det upp recensioner av ”Solenoid”. Jag har 500 sidor kvar. Boken och Cărtărescus författarskap hyllas av svenska kritikerkåren.

Samtliga kritiker påminner sina läsare om att Cărtărescus länge har varit Nobelpristippad, även om han är en lågoddsare jämfört med andra, mer lättillgängliga världsförfattare. Jag är ganska less på Nobelpriset i litteratur som måttstock – men tänk om Cărtărescu och norrmannen Karl Ove Knausgård i höst skulle få varsitt Nobelpris, det skulle ändå vara något av en händelse. Cărtărescu och Knausgård har mycket gemensamt, tro det eller ej.

Jag börjar tänka en del på Cărtărescu svenska översättare. Hur tusan lyckas Inger Johansson gång på gång med denna översättarbragd?

Det bli sommar på riktigt och snart tycks allt som kan sägas om boken och dess författare ha blivit sagt. Till och med det där som jag själv hade tänkt skriva: att alla dessa sidor med uppväxtminnen, drömrapporter och dagbokspassager bara har en poäng – att upprätta en egen värld och tränga undan den befintliga. Jag har 300 sidor kvar. Jag är nära ett sammanbrott.

Jag märker att samtliga kritikers förklaringar av vad en solenoid är för något överträffar min egen. (En solenoid är en elektromagnet som alstrar ett magnetfält med vilket den kan flytta föremål av metall. Solenoider är oftast små, men hos Cărtărescu är de gigantiska och underjordiska, och de får hus, människor och föremål att levitera.) Jag drabbas av influensaliknande symptom och oroar mig för att jag har fått borrelia eller något värre. Jag har 150 sidor kvar. Jag får ett sår på ena ögonlocket.

Jag vet att Cărtărescu är en märklig och mycket märkvärdig författare, att han är bra och att jag många gånger har glatt mig åt denne postmoderna romantikers påhitt, men den här gången är jag inte mottaglig för hans trollerikonster.

Jag tvivlar inte på att Cărtărescu lyckades tränga undan sin egen verklighet medan han skrev "Solenoid". Min däremot lyckas boken inte tränga undan, där jag sitter vid köksbordet klockan halv sex på morgonen, den 26 juli 2019, och plöjer de sista 50 sidorna, för att med gott samvete kunna skriva den här texten.