Ett enkelt sätt att närma sig en bok som är en partsinlaga i en pågående strid är att föreställa sig att den är skriven i en annan tid, i en värld man inte känner till. Om man utan kunskap om omständigheterna råkat finna Katarina Frostensons "K" skulle man notera att boken kretsar kring en berättare som står anklagad för oegentligheter hon inte anser sig ha begått, att man av avund och maktanspråk har svurit sig samman mot henne och en man som hon har nära koppling till. Man skulle möjligtvis sympatisera med de drabbade. De lämnar landet Sverige, "den trånga stöveln", och ansluter sig i Paris till de landsflyktigas skara – till Ovidius och Almqvist. Andemeningen tycks vara att man en dag kommer att se deras historia på samma sätt, att litteraturen kommer att överleva medan anklagelserna tynar bort.
Det är dock en distans omöjlig att hålla, eftersom vi alla känner till bakgrunden. Poeten Katarina Frostenson får lämna sin stol i Svenska Akademien. Hon anklagas för att ha läckt namnen på litteraturpristagare och underlåtit att anmäla delägarskap i en verksamhet som uppburit församlingens ekonomiska stöd. Den man hon har nära koppling till, kulturprofilen kallad, står anklagad för en rad övergrepp. Efter bokens tillblivelse fälls han för två fall av våldtäkt.
Man kan kalla "K" vad man vill – ett försvarstal, en meditation över den anklagades rätt att komma till tals, en essä om skuld – men man kan inte blunda för det faktum att det finns en verklighet bakom med andra erfarenheter. Och att den verkligheten är dyster.
Frostenson skriver, med hänvisning till Kafkas roman "Processen", att hon inte tänker försvara sig ("Hur försvarar sig man mot sådant som inte har inträffat, mot lögner?"). Sedan gör hon just det.
Hon förnekar att hon skulle ha läckt pristagare. Angående den så kallade klubben, kulturscenen som hon har drivit tillsammans med kulturprofilen, menar hon att hon på sin höjd har visat "bristande uppmärksamhet" som inte har berättat om sitt delägarskap men att hon inte har varit närvarande när man har tilldelat verksamheten bidrag. Att hon gjort ekonomisk vinning därav avfärdar hon: klubben har nätt och jämnt gått runt.
Vad gäller kulturprofilens förehavanden är Frostenson mer knapp. Det är "en tsunami av förtal", förföljelse och galenskap. Hon skriver att bokens du, det vill säga kulturprofilen, "inte alltid varit helt sedesam" och "må ha betett dig lätt amoraliskt" – just sådana underdrifter måste ses som en kärleksförklaring bortom allt.
Man delar bitvis förstämningen, ilskan över gruppmentaliteten, dessa anonyma röster (vilka är de, vad är deras motiv?) som hör av sig med hot om våld och förnedring. Att det skulle finnas en större sammansvärjning, som så ofta antyds i "K", är dock svårare att acceptera. "Nu ska vi tas ner. Det är dags för somliga att försöka ta platserna. De ska fram och de lyckas få med omvärlden på sitt spel", skriver Frostenson, likt hur den som har drabbats av flera olyckor drar osynliga trådar för att göra dem uthärdliga.
Men ilskan, utfallen har en verklighetsfrämmande effekt. Man anar en paradox: Frostenson vill ha upprättelse, revansch – men var inte det precis vad de kvinnor som utsatts för kulturprofilen önskade: att få visa att brott begåtts, att förhindra nya övergrepp? "Det är en skam att vara tyst när någon angrips orättfärdigt", noterar Frostenson. Det gäller naturligtvis både oskyldiga anklagelser och kroppsliga övergrepp.
Frostensons berättelse djupnar i de passager där hon reflekterar över sina S, över skuld, skam, svek; när hon tar ett steg tillbaka. Ibland faller det samman i en bitter klagan, som vill övertyga genom att höja rösten ytterligare ett snäpp. Hennes poesi står vid sidan om, lågmäld, lysande. Man önskar lyssna till den rösten.