Den 8 november 1914, vigdes Nathan Söderblom i Uppsala domkyrka till ärkebiskop i närvaro av Gustaf V och många andra prominenta personer. Söderblom själv var yngre än de flesta, bara 48 år, skriver nu hans levnadstecknare, biskop emeritus Jonas Jonson. "Blek och samlad" skred han fram i processionen.
Detta sekelminne har stimulerat flera författare att uppmärksamma Söderblom. Jonsons biografi är utförlig, 475 sidor, vilket kanske först tycks skrämmande. I själva verket är den ett ymnighetshorn som man kan ösa ur. Jag hoppas att inte bli missförstådd, när jag i positiv bemärkelse skriver att boken är "lättläst".
Söderblomsforskningen är omfattande, till stor del möjliggjord av dottersonen Staffan Runestams kartläggning och egna forskningar. Dock var det länge sedan Nathan ägnades en verklig biografi. Den senaste skrevs av Bengt Sundkler 1968 på engelska, men översattes tyvärr inte till svenska.
För den läsare, som inte i första hand är intresserad av teologins och kyrkans historia, vill jag framhålla att boken också inrymmer politisk historia samt konstens och litteraturens utveckling under tidigt 1900-tal. Nathan Söderblom med sin utomordentliga receptivitet och insiktsförmåga befann sig nämligen alltid i centrum och umgicks med konstnärer som i troshänseende stod långt ifrån honom. Strindberg träffade han aldrig men föreslog honom till Nobelpriset och jordfäste honom en majmorgon 1912.
Söderblom förknippades tidigt med det svårtolkade begreppet "liberalteologi". Det medförde att han vid valet till ärkebiskop fick många traditionellt kyrkliga, både präster och lekmän, emot sig. Universitetets män stödde honom emellertid. Ekumeniken, som alltså inte accepterades av kyrkfolket i sin helhet, blev Söderbloms stora insats. Den kulminerade i Ekumeniska mötet, samlat i Stockholm och Uppsala 1925. Detta får här berättigat utrymme. Klart framgår att Söderblom var en av vårt lands stora retoriker, från ungdomsåren till den sista tiden, både i kyrkliga och profana sammanhang.
Redan som ung hade han hälsoproblem, som dock aldrig fick påverka hans framträdanden. Med sina kunskaper om icke-kristna religioner förenade han en personlig trosvisshet. Han hade också sina kriser men stod fast vid sin övertygelse och sitt framtidshopp, även när han gick bort i juli 1931, vid 65 års ålder.
Det var, vågar man kanske tillägga, väl att Nathan Söderblom inte behövde uppleva 1930- och 1940-talens fasor för mänskligheten.