I fjol besökte Kullehusteatern Uppsala med August Blanches ”Ett resande teatersällskap” och året före spelades Molières ”Madame Tartuffe”. Nytt för i år är att gruppen har avvikit från den rospiggska inramningen och förflyttat sig till 1700-talets Italien – närmare bestämt Venedig – med en bearbetning av Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare”, här kallad kort och gott ”Betjänten”.
Intrigen är som följer: Beatrice (Karin Bergquist i superb byxroll), utklädd till sin bror Federigo har rest till Venedig för att söka upp sin älskare Florindo (Dick Eriksson, som även spelar Pantalone), som har dödat den riktige Federigo i en duell. Under tiden ska Clarice (Amanda Krüger), tidigare trolovad med Federigo, förlova sig med Silvio (Joel Schmidt). Om det låter invecklat, så vänta bara tills betjänten Pancetta (i originalet kallad Truffaldino) gör entré och styrd av sin stora hunger bestämmer sig för att gå i tjänst hos två herrar – Federigo/Beatrice och Florindo!
Goldoni har inte för inte kallats för Italiens Molière. Med bas i commedia dell arte-typerna är ”Betjänten” en satir över aristokratins hyckleri. Vår hjälte är den dubbelspelande hungrige betjänten, inte helt olik Charlie Chaplins lodis till antihjälte. Anne Kulle axlar rollen som betjänten i Harlekin-inspirerad dräkt med krinolin och röd clownliknande peruk.
Linda Kulles bearbetning – kraftigt nedbantad vad gäller persongalleriet – tryfferas med populärkulturella referenser till Italien – allt från Gudfadernmelodin till schlagercovers av Mike Patton.
Den italienska kitschen, komplett med en gloslista i programbladet, tar överhanden i denna tolkning av pjäsen. För alla ”mamma mior” åsido, så är det inte mycket komisk substans kvar i föreställningen. Nog bränner det till när vår betjänt blir örfilad av sina två herrar och sorgset sätter sig och sjunger den kommunistiska kampsången ”Bella Ciao”. Parat med presentationen av Pancetta som fattigpensionär fanns det en potential till knivskarp satir. Och visst hettar det till när det uppstår ett ögonblick av lesbisk åtrå mellan Beatrice och Clarice, men även det lämnas därhän.
Det känns som att jag gör samma anmärkning till Kullehusteatern varje år – våga löpa linan ut med era anslag! Viljan verkar ju finnas där, förmågan i ensemblen likaså, liksom det rent teatraliska hantverket med väldigt små men väldisponerade medel.