Han kallades Den röde prästen, Venetianaren Antonio Vivaldi (1678-1741). Inte för sina politiska åsikters skull, utan med hänvisning till hans vackra hårfärg. Hans produktion är minst sagt omfattande med hundratals konserter bland mycket, mycket annat. En av dessa konserter har kommit att bli mer omtyckt och spelad än de andra.
Det handlar givetvis om De fyra Årstiderna, ett programmusikaliskt verk som känsligt fångar stämningslägen i naturens skiftningar från vår och sommar till höst och vinter.
Några har valt att tolka verket som en gestaltning inte bara av naturens växlingar utan som en bild av människans liv. Så skedde också vid söndagskvällens konsert i Sävja kyrka, där kyrkoherden Margareta Hemström genom välvalda citat ur Gamla Testamentet förankrade årstiderna i den mänskliga livscykeln. En inte alltför långsökt tolkning med tanke på tonsättarens andra yrke som präst.
Men det var förstås kvällens musikanter under stjärnviolinisten Dina Schneidermanns outtröttliga ledning som svarade för konsertens musikaliska upplevelser. Och när det kommer till Vivaldis välbekanta verk behövs inte några religiösa övertoner. Detta är musik som i sin egen kraft ända sedan sin tillkomst fascinerat och förtjusat lyssnarna. Så också denna vårkväll med en som vanligt besjälad tolkning av musiken, signerad Dina Schneidermann. Att det blev largosatsen ur den fjärde konserten, den som kallas Vintern, som fick utgöra kvällens generösa extranummer var Schneidermanns eget val; ingen i den fullsatta kyrkan torde emellertid ha haft några invändningar mot detta.
Innan dess hade kyrkan fyllts med vårens spröda klanger, sommarens täta vibraton och höstens lössläppta glädjedanser.
Säga vad man vill om programmusikalisk estetik: kan det egentligen finnas ett mer genialt koncept än just detta att som Antonio Vivaldi ge klang och melodi åt de ständigt återkommande fyra årstiderna? Resultat: ett alltid lika aktuellt stycke musik, oavsett vilken tidpunkt på året som råkar vara för handen.