När jag läser Adam Lundvalls debutdiktsamling ”Jag ångrar att jag föddes”, vackert illustrerad av Lo Håkansson, kommer jag att tänka på en barskylt med texten ”Om du dricker för att glömma, var vänlig betala i förskott”. Inte för att jag vill förminska dessa dikter till ett barskämt, men om man vidgar den tragiska värld som gömmer sig bakom de där orden finner man en del av det stoff som utgör Adam Lundvalls debut; det där hopplösa skymningslandskapet när barerna precis ska stänga, då livet samtidigt tycks fullt av, och tomt på, möjligheter. Eller som Lundvall beskriver det i ”Efter en två dagar lång bender”: ”paniken svällde / i takt med det tilltagande / vidriga fågelkvittret / vi var fortfarande fulla”.
Adam Lundvall, 22 år gammal, studerar latin vid Uppsala universitet. Diktdebuten är också förlagd till vad som skulle kunna vara en brusande studentstad, en plats inte olik nationsområdet kring Universitetshuset med sina horder av rökande studenter, rännilarna av urin, rytmer från bashögtalare. Livet är en fest eller en plåga, beroende på vilken tid på dygnet det rör sig om. Jakten på nästa kyss, nästa berusning utgör det ständigt lysande hoppet – ”jag tror på framtiden / jag tror på nästa kväll” deklamerar diktjaget. Skål!
Jaget i ”Jag ångrar att jag föddes” har gott om litteraturhistoriska föregångare, från Carl Michael Bellman till Charles Bukowski och Ludvig Holbergs sorgsna figurer. En klassisk underdog, som för mig kanske framför allt påminner om den serbiske poeten SrdjanValjarevi?s alter ego Joe Frazier – trumpen och modfälld, men med en klassisk bildning som tydlig kontrast. ”det är inte så lätt att vara poet alla gånger / fråga ovidius”, skriver Adam Lundvall på ett ställe, och konstaterar senare: ”min furor kan inte åstadkomma / poesi så som propertius’ / bara tomflaskor”.
Som bäst är ändå Adam Lundvall när han vågar lämna bardiskens galghumor och bli mer allvarlig. I dikten ”Kampsång”, samlingens kanske starkaste dikt, låter han för ett ögonblick sitt diktjag uppgå i ett vi i en klagosång över sin egen generation: ”vi har frivilligt masserat / tyrannens ryggtavla / vi har sålt vår skönhet i utbyte mot / uppenbart förfalskade sedlar”. Den tonen och det självförtroendet kommer förhoppningsvis att utveckla sig när detta författarskap nu är satt i rörelse. Det ska bli intressant att se vartåt det leder.