Han står där insvept i sin nattsvarta cape och med sina kultförklarade stjärnor under ögonen. Förstås. Precis som om året vore 1998. Trots att spaltmeter efter spaltmeter har avhandlats om den forne Broder Daniel-sångaren sedan återfödelsen utannonserades i våras får man nypa sig i armen.
Nästan tio år av tystnad samt det kroniska trötthetssyndrom som Berggren varje dag måste kämpa mot gör hans fina solodebut Wolf’s Heart egentligen till en omöjlig ekvation. Att han dessutom står på scen igen är inget mindre än ett mirakel.
När det blev känt att Henrik Berggrens återtåg skulle göra ett efterlängtat stopp på UKK blev jag lite förvånad att konserten förläggdes till den stora A-salen. Att möta den höga efterfrågan på biljetter är förstås svaret, men sittplats och Shoreline-extas går helt enkelt inte hand i hand.
Vilket blir uppenbart när Henke piskar igång giget med nya Hold on To Your Dreams. Stämningen känns trevande ända tills, tack och lov, de första raderna av BD-pandor (Berggrens tappra skara av hardcorefans tillika ”barn”) förlöser oss andra i publiken genom att studsa upp under efterföljande Dream My Days Away.
Från den punkten har Berggrens orkester oss i sitt grepp. I’ll Be Gone, från i mitt tycke Broder Daniels främsta albumstund Forever, framförs med samma explosivitet som under BD:s glansdagar. When We Were Winning, Happy People Never Fantasize, Whirlwind, You Bury Me m.fl. – den som i första hand vill beskåda Berggren för sina forna bragder blir inte besviken.
Bland de nya låtarna står den vackert malande melodislingan i Run, Andy, Run ut. ”Nothing matters, don’t you know?” – kajalen rinner längs kinderna när Berggren tar ton i sin hjärtskärande hyllning till den bortgångne BD-medlemmen Anders Göthberg. Även senaste singeln You Wore the Crown; I Played the Clown börjar sakta men säkert veckla ut sig till en klassiker av BD-mått.
Det är extra fint när Berggren och Theodor Jensen från samma BD-era gör en avskalad version av spåret man begravde sitt gamla band med, No Time For Us. Här gör sig clownen tillkänna när han retsamt utan att lyckas försöker få en motvillig Jensen att leda allsången för en stund.
Shoreline då? Jo, indie-Sveriges officiella nationalsång tillhör förstås en av höjdpunkterna. Störst avtryck gör dock BD:s gamla frenetiska långfinger till arbetslinjen, punkalstret Work. En överkörning som fortfarande känns lika aktuellt drabbande som när den kom.
Henrik har fyra datum kvar på sin pågående turné. Jag hoppas kraften finns för en vända till. För det här är nämligen bland det bästa du kan uppleva på en svensk popscen 2017.