Efter de något ironiska namnen ”0001” och ”The Album ID” är det prisade Malmöbandet tillbaka med ett självbetitlat album. De har här tagit klivet från den lättillgängliga postrocken mot mer experimentella tongångar. Långa instrumentallåtar byggs upp av repetitiva, hypnotiska och ödsliga ljudlandskap, där dissonanser smygs in för att aldrig göra lyssnaren för bekväm. Sången har fått kliva tillbaka och blivit en del i den större atmosfäriska ljudbilden, med en befriande oförutsägbarhet som resultat. Upp till storheten på föregående album når det dock inte.
Bästa spår: ”Astray”