Barnen lyser i "Fäktaren"

Karin Svensson ser hur barnen stjäl showen från de vuxna i Klaus Härös "Fäktaren".

Lär ut. Märt Avandi spelar fäktaren Endel Nelis i Klaus Härös nya film "Fäktaren".

Lär ut. Märt Avandi spelar fäktaren Endel Nelis i Klaus Härös nya film "Fäktaren".

Foto:

Recension2016-08-19 10:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under andra världskriget blev Estland föremål för en blodig dragkamp mellan två totalitära skräckvälden. Tillsammans med sina baltiska grannar blev landet först ockuperat av Sovjetunionen, sedan "befriat" av Nazityskland – som tvingade 38 000 estniska män att gå med i den tyska armén. Efter kriget hamnade esternas öde återigen i Stalins hårda nypor, och Hitlers estniska soldater stämplades som folkfiender.

Det är mot bakgrund av detta som den finlandssvenske filmaren Klaus Harö berättar historien om Endel Nelis, som kommer till estniska Haapsalu i början av 1950-talet. På grund av sina handlingar under kriget är han på flykt undan den sovjetiska säkerhetspolisen.

Endel är en skicklig fäktare, och när han får arbete som idrottslärare på en grundskola kan han inte motstå frestelsen att starta en fäktningsklubb. Barnen – många av dem föräldralösa på grund av den sovjetiska ockupationen – tar träningen på djupaste allvar. När de får nys om en stor turnering i Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) måste deras tränare välja mellan att ta med dem dit och riskera sin frihet eller att svika sina elevers förtroende.

Med filmer som "Elina – som om jag inte fanns" och "Den bästa av mödrar" har Klaus Härö visat att han är extremt skicklig på att få barn att glimra på filmduken, och "Fäktaren" är inget undantag. Liisa Koppel och Joonas Koff stjäl hela showen från de vuxna skådespelarna. I längden blir det ett problem eftersom filmen ska handla om Endel Nelis. Huvudrollsinnehavaren Märt Avandi lyckas inte riktigt blåsa liv i sin ganska träiga rollfigur och en del av filmens politiska sprängkraft förlorar på det sentimentala anslaget.

Film