Roman
Jenny Aschenbrenner
Den enda vägen är upp, baby
Norstedts
Ramverket är klassiskt. Ett samtal på mobilen. Barndomsvännen som dött, en vän som man inte har hållit kontakt med, men som en gång var centrum i livet. I Jenny Aschenbrenners debutroman tar Erika emot beskedet med fattning och den sedvanliga beklagande medkänslan. Hon rör sig genom Stockholm till Roslagsbanan för att göra ett tröstande besök hos vännen Paulas mamma.
På tåget börjar också en resa tillbaka i tiden, till barndomen i ett av Stockholms miljonprogram och mötet med Paula en tidig skoldag. Hur de navigerade genom en lika spännande som skräckfylld arkipelag av fyllon, uppgivna mammor och frånvarande fäder, blottare och snorkiga lärare. En resa bakåt i tiden med drag av vemod, nostalgi, avsky och skuld. Det finns en händelse som kom att skilja deras liv åt.
Parallellt och mitt i denna barndomsskildring rör sig mannen med hunden som ett främmande element i miljonprogrammet, missförstådd och trakasserad, men också han med en tragisk historia av uppbrott och skuld. En tredje nivå i berättelsen är återkommande dialoger mellan boenden i denna sjaskiga förortsmiljö, som kören i en grekisk tragedi. Alla så ensamma.
Jenny Aschenbrenners debutroman är skriven av den som redan är säker med orden och berättandet. Den välbekanta formen förtar inte en unik historia, skildrad med en blandning av avsmak och värme. Författaren skapar en väv av alla trådar och livsöden som väcker medkänsla för romanens gestalter och förtvivlan över hur livet kan vara. "Den enda vägen är upp, baby" släpper inte taget.