Poesi
Inger Christensen
Eller som med intet som språk
Övers. Marie Silkeberg
Modernista
"Eller som med intet som språk" samlar dikter, prosa och utkast – men mest dikter. Boken är en utgivning som är intressant långt utöver expertens horisont. Ett urval av författarens son Peter Borum från 60 arkivlådor, nedbantat till en svensk urvalsvolym av översättaren Marie Silkeberg. En del dikter känner den trogna Inger Christensen-läsaren igen, om än lätt förskjutna.
Det som fängslar i Inger Christensens poesi är dess totalitet, den återkommande frasen om det som "finns". Riktad till världens förvillande sätt att vara oinskränkt, från aprikosträdet till tänkandet, från ömsintheten till matematiken, från stunden till oändligheten. Det är en poesi med fortsatt existens, även sedan tidshändelsernas markeringar har blivit historia.
Från samlingen "Brev i april" (som nyöversattes till svenska av Marie Silkeberg 2015) minns jag en dikt om Beethoven som vädjade om att släppa in solen under parasollet; "den behöver skugga". Inger Christensens bildspråk är fullt av paradoxer. Hon har en förmåga att återuppväcka orden: "En sådan vinternatt med snö/ när gatorna mest liknar papper/ som ingen har skrivit på". Vår tid gör språket alltmer meningslöst, sönderfrätt av idiotismens högerstorm, av marknadstänkandets syrebrist och den digitala stressen. "Orden dör som flugor", skrev Christensen i "Dikt om döden". Själv är hon motkraften, även sedan hon gick ur tiden 2009.
"Eller som med intet som språk" är en bok som man aldrig vill lämna, eftersom den har sådan förtrogenhet med sig själv och med poesin som hantverk, liv och tänkande. Läsaren får stiga in i den oerhörda ansträngning som ligger bakom Inger Christensens fjärilslätta elegans. Samtidigt som man än en gång får beträda hennes nästan fulländade poetiska utsträckning. Det universalistiska växer fram ur allt och ingenting; ur ett köksbords attiraljer där bilden av ett granatäpple utvidgas till att omfatta de hänförande sammanhangen.
Att läsa den här boken är detsamma som att erfara känslan av att kunna andas igen, känna tänkandets meningsfullhet. Är det modernism eller traditionalism som väcker denna känsla? Diskussionen är kanske obehövlig. Inger Christensens uttryck slår igenom varje begreppslig ram, det är så mycket starkare än definitionerna. Det är språk, det är allt.