Rockfotografi är en drabbad genre. Dels för att oändligt många fotografer har varit så glada för att få hänga med sina objekt att de helt har glömt både journalistisk och konstnärlig distans. Dels för att bildernas primära rockintresserade publik påminner om ambitiösa ornitologer som vill kryssa av så många arter som möjligt. Bildernas sammanhang, och det de representerar är i stort sett alltid viktigare än bilderna i sig.
Henry Diltz är något av en klassiker i genren, och som en del av Uppsala internationella gitarrfestival visas ett fyrtiotal av hans bilder i Konserthusets panoramavåning.
Vill man spela rockbingo och kryssa av har man att göra en god stund. Vill man utgjuta sig om vad den aktuella bilden representerar för respektive artist likaså. Den klassiska rockens guldålder, 60-talet, dominerar materialet.
Omslaget till Morrison Hotel är förstås en ikonisk bild. Precis som ett rosigt porträtt av Paul och Linda McCartney. Och förstås Hendrix på Woodstock.
Diltz var själv musiker då han började fotografera, och det är en av orsakerna till att han har lyckats så bra. Hans bilder känns ofta snäppet mer avslappnade eller intima än den gängse pressfotografens.