Dokumentär
Titel: Avicii – I'm Tim
Visas på: Netflix
I rollerna: Tim Bergling, Arash Pournouri, Aloe Blacc
Regi: Henrik Burman
Speltid: 95 min
Betyg: 3
På många sätt förtäljer den här dokumentären en redan berättad historia: Tim Bergling var en känslig kille med en laptop som snabbt blev världsstjärna, skickades ut på ett brutalt turnéschema och avslutade sitt liv på ett hotellrum i Oman.
Men Henrik Burman blandar intervjuer med hemmafilmer och Tim Berglings eget material, vilket gör att huvudpersonen själv ofta agerar berättare. Effekten är kuslig – hans röst har ju varit försvunnen sedan 2018. På många sätt är det symptomatiskt för vår tid. Var och varannan människa har samlat på sig så pass mycket rörligt videomaterial från sitt eget liv att det räcker till en långfilm. Men med tanke på hur det slutade för Tim blir effekten slående. Det är som att han genom att vara sin egen berättare också står utanför sig själv.
För oss som tycker att Aviciis låtar är rätt jobbiga är det lite av ett minfält att skriva om hans eftermäle. Men just på grund av att hans liv tragiskt nog är slut blir filmen inte samma PR-projekt som många andra kändisdokumentärer – den bär på en oåterkallelig sorg.
Scenerna från Ultra music festival i Miami, där Tim Bergling vid ett framträdande ville testa ett avskalat grepp och framföra sina låtar med ett band, är särskilt drabbande. Publiken buar, de vill ha sitt vanliga dunk.
Bilden som blir bestående är den av en musiker med mindervärdeskomplex som blir fånge i sin egen konstruktion.