Döden, ett ofta återkommande tema i kanadensiska författarens författarskap, löper som ett ledmotiv genom Atwoods novellsamling ”Den frystorkade brudgummen”. I ”Alphinland” glider den bästsäljande fantasyförfattaren och nyblivna änkan Constance Starr in och ut ur sin egen romanvärld medan hon hör sin döde makes röst. Hon blickar tillbaka på sin ungdom då en senare kanoniserade poeten Gavin bedrog henne med den mycket yngre Marjorie. Numera har Constance dömt Gavin till en dödsliknande sömn i ett gömsle i det fiktiva Alphinland som för tankarna till ”Game of Thrones”.
I ”Gengångare” är poeten själv en skröplig åldring och helt i händerna på sin trettio år yngre hustru men ännu inte fri från sina erotiska fantasier. I ”Mörka damen” får hans forna älskarinna Marjorie, numera dryga sextio och barnsligt förtjust i glittrigt ansiktspuder, göra upp med sina minnen av poeten på hans begravning.
Med sitt återkommande persongalleri och med samma historia berättad ur skilda vinklar läses dessa tre berättelser snarare som olika kapitel i en och samma roman. På sitt vanliga vis experimenterar Atwood både med formen och med olika genrer. Några andra av samlingens berättelser är renodlade mordhistorier. I ”Den frystorkade brudgummen” sysslar en antikhandlare med skumraskaffärer till den dagen då han råkar vinna budgivningen på ett förråd som bland en rad frysta bröllopsattiraljer också innehåller den döde brudgummen. I ”Stenmadrass”, möter den åldrade och flerfaldiga änkan Verna mannen som våldtog henne som fjortonåring. ”Stenmadrass” som också gett titel åt originalversionen är den enligt mitt tycke tyngst vägande berättelsen i samlingen. Den melankoliska historien om den varulvsliknande varelsen i ”Lusus naturae” lånar i sin tur liksom ”Döda handen älskar dig” motiv från skräckgenren.
Än en gång visar Atwood att hon är en både skarpsint och underhållande skildrare av den mänskliga naturens mörka och irrationella sidor. Hämndbegär, egenkärlek och inte minst sexuella fantasier är det som driver de flesta av hennes karaktärer, samtidigt som hon lyckas göra deras mest bisarra tankar och handlingar förståeliga och ja, helt vardagliga. De kvinnliga karaktärernas ilska och hämndbegär kommer sig ur liv där män har dikterat villkoren. Även om Atwood ogillar etiketter är hon tveklöst en feministisk författare. Hennes förkärlek för drastiska detaljer och för det morbida ligger nära Joyce Carol Oates, men hos Atwood finns ofta ett stråk av underliggande och ytterst subtil svart humor, som en ironisk krökning av mungipan med vilken författaren genom sin berättarröst påminner läsaren om att fiktion de facto både är en fantasilek och ett ytterst avancerat hantverk.
Döden som ledmotiv i ”Den frystorkade brudgummen” fyller ytterligare en funktion; det här är nämligen också en samling noveller om skönlitterärt berättande. Ty även om Atwood är omvittnat ovillig att diskutera sin egen författarpersona sysselsätter hon sig mycket med frågan om skrivande och med författarens roll samt med sambandet mellan att vara en kanoniserad författare och att uppfattas som död, något som Heidi Slettedahl Macpherson påpekar i ”The Cambridge Introduction to Margaret Atwood”. I ”Alphinland” är gränsen mellan verklighet och fiktion lika skör som den mellan liv och död. Det förvånar föga hos författaren som kallade sina föredrag om skrivande för ”Negotiating With the Dead” och som där framkastar tesen att allt skönlitterärt berättande i grunden har sitt ursprung i att vi är både rädda för och fascinerade över döden.