Med burar i mänsklig kroppsstorlek, gjorda av flätad rotting, balanserar den indiska konstnären Shakuntala Kulkarni på den smala gränsen mellan skydd och fängsel, mellan personlig integritet och av samhällets normer påtvingad begränsning.
Shakuntala Kulkarni är en av åtta internationellt verksamma konstnärer som under den geniala titeln Unhomed nu gästar Uppsala Konstmuseum med en utställning med stark nutidsanknytning och aktualitet.
Unhomed är ett begrepp myntat av den indiske filosofen och författaren Homi K Bahaba och beskriver ett tillstånd som är svårt att närmare identifiera verbalt men som med konstens många språkliga dialekter kan bli nyanserat identifierat.
Shakuntala Kulkarnis del av utställningen har med rätta fått en dominerande plats i salarna där hennes många varianter av temat kommer till sin rätt. Att värna och skydda den kvinnliga kroppen/identiteten i ett patriarkalt samhälle är ett uttalat spår i hennes konst, bland annat visualiserat i foton från en genomförd performance i hennes hemstad Mumbai där hon själv iförd en av sina ”rottingburar” tar sig fram i miljonstadens täta trafik.
Shilpa Gupta är en annan internationellt välkänd indisk konstnär. I Uppsala visar hon en filmad performance där en kvinna läser ständigt växlande budskap, förmedlade via en så kallad slap board av det slag man brukar se på informationstavlor på flygplatser. Verket diskuterar i poetisk/verbal form hur alienation och förlust av ”hemvist” hotar att uppstå med ökad globalisering.
Liknande tankegångar finns hos konstnärsduon Zahra Malkani & Shana Rajani som deltar med två videoverk om urbanisering och militarisering i ett postkolonialt Pakistan.
Andra konstnärer som Lap-See Lam och Sirous Namazi, båda verksamma i Stockholm, har använt sig av material som polystyren, keramik, björkträ och plywood i storskaliga skulpturala objekt. Verken består av konkreta, taktila objektdelar från bostäder och butiker som i samhällsförändringarnas spår orsakat glömska och mental förlust av viktiga minnen, ett slags ”hemlöshet” som här bevaras som livssouvenirer.
Alexandra Mitlyanskaya från Moskva har i sin 30 minuter långa videoloop Babylon skildrat migrationsarbetares dagliga arbete i ett flervåningshus. Globalisering och invandring ges kroppslig närvaro i det mångtydiga verket.
Det konstverk som ställer störst krav på publiken i den här genomgående högst sevärda utställningen är Nadia Kaabi-Linkes laseretsningar på glas. Konstnären är född i Tunis men lever och verkar i Berlin, där hon nyligen deltog i den stora utställningen Durch Mauern gehen som celebrerade Berlinmurens fall för 30 år sedan. Där visade hon en installation av klaustrofobiskt stora vitmålade rum med skuggor av muren, ett verk där alienationen nästan smittade av sig på åskådaren.
I Uppsala har konstnären närmat sig ett lika svårt som känsligt ämne, det som i sociala sammanhang brukar benämnas våld i nära relationer, där förlust av hemmets trygghet ger en fördjupad dimension av begreppet Unhomed. Hennes lika drabbande som varsamt seriösa sätt att använda sig av korta textrader/repliker och avtryck av såväl fysiska som psykiska blåmärken som svaga skuggbilder på glas kräver publikens odelade uppmärksamhet och inlevelseförmåga. Belöningen är en ovanligt stark konstupplevelse.