1948 gjorde Theodor Adorno det berömda uttalandet att det var omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz. Förintelsen saknade ord och den kunde bara mötas med tystnad.
Samma år kom Paul Celan till Paris som en överlevare från Förintelsen i Rumänien. Då hade han redan skrivit en av sina mest kända dikter ”Todesfuge” (”Dödsfuga). I åtta diktsamlingar och en postumt utgiven bok skulle han ta sig an utmaningen att gestalta sina erfarenheter, inte genom att skriva om Förintelsen utan genom att skriva sig in i Förintelsen. Det krävde skapandet av ett nytt språk, ett ”gråare språk” som kunde ge röst åt de dödas aska. Ett språk på gränsen till tystnaden, utplånandet, språklösheten.
Det har sagts mycket om Paul Celan och hans nyskapande poesi. Han måste vara en av 1900-talets mest kommenterade och analyserade diktare. I Sverige har böcker kommit ut av Anders Olsson och Aris Fioretos. Man kan tycka att allt redan sagts som rimligtvis går att säga om Celans poesi.
Ändå ger Mikael van Reis nu ut en tegelsten på 600 sidor, ”Den siste poeten: En essä om Paul Celans aska”. Celan lockar till ständiga nyläsningar eftersom hans diktning är ständigt ny i sin förtätade gåtfullhet. Texterna gör motstånd men det är ett inspirerande motstånd. Utifrån dikten ”Engführung” i genombrottsboken ”Sprachgitter” från 1959 försöker sig van Reis i sin studie på ett helhetsgrepp på författarskapet då han följer framväxandet av det celanska språket och dess poetik.
Tillfrågad av en vän vad poesi egentligen var för något, svarade Celan: ”Je suis la poésie.” Uttalandet är dubbeltydigt eftersom ”suis” på franska kan betyda både är och följer. I sin studie vill van Reis avlyssna detta celanska mantra: att både följa poesin, att bestämmas av den och att vara poesin. Celan skriver därför som den siste poeten genom att förkroppsliga poesin som öde. Det är ett öde som i sin tur determineras av den stora katastrofen, Förintelsen, och känslan att leva i en apokalyptisk tid med hotet av ett kärnvapenkrig.
Paul Celan hade en överkänslig personlighet som var en tillgång som poet men en plåga i hans eget liv. Under 1960-talet led han av återkommande depressioner och förföljelsemani, vilket gjorde att han periodvis togs in på psykiatriska kliniker. Slutligen begick han självmord i april 1970 i Paris.
I sin studie hamnar Mikael van Reis i den vanliga fällan att övertolka Celan. Det gör alla Celanforskare. Jag fattar inte varför. Dessutom har van Reis en olycklig tendens att upprepa sig. Ändå är ”Den siste poeten” en viktig bok genom iakttagelsen att i Celans dikter blir ”du” viktigare än ”jag”. Han skriver det mångtydiga tilltalets poesi där det absolut främmande – Förintelsen – införlivas i en utsaga som är en meditation över människans villkor i det sena 1900-talet.
Hur läser då van Reis dikten ”Engführung” (”Trångföring”) som han ser som nyckeln till författarskapet? Det är Celans längsta dikt och dess summering av en tidsanda kan jämföras med Eliots ”Det öde landet”. Titeln syftar på ett begrepp i fugans komposition då ett tema varieras kontrapunktiskt. Engführung dramatiserar på ett liknande sätt en färd genom tid och minne mot ett nytt medvetande som är förlustens och överlevandets. Det är en passage, en överfart från död till liv som Celan i sina följande böcker kommer att radikalisera. Överfarten upprepas med varje andetag, varje ord, varje dikt.
Det är att följa poesin, att vara poesin som överlevare från Förintelsen.