Den isländske författaren Sjóns stora genombrott, den prisbelönade ”Skugga-Baldur”, håller jag fortfarande som ett av 00-talets riktigt stora mästerverk. En uppvisning i hur man kan koncentrera en komplex historia till en rad sparsmakade poetiska bilder. Det var en tunn bok, som vägde tungt. Men mästerverk är alltid svåra att följa upp. De böcker av Sjón som kommit ut på svenska efter det mästerliga genombrottet, ”Skymningsinferno”, ”Fisk och kultur” och den i våras utgivna diktantologin ”Stensamlarens sång”, har inte lämnat mig riktigt lika tillfredsställd. Vad jag saknat är just den där poetiska koncentrationen, enkelheten i uttrycket.
Sjóns nya bok, ”Máni Steinn”, är ett syskon till ”Skugga-Baldur”, både formmässigt och innehållsligt. Precis som i ”Skugga-Baldur” skildras här i några korta kapitel ett utsnitt ur den isländska historien. Berättelsen utspelar sig hösten 1918. Året då Island blev självstyrande. I Reykjavík drar den sextonårige och homosexuelle Máni Steinn omkring. När han inte gömmer sig på någon av stadens två biografer passar han på att fantisera om flickan Sóla G, som i Mánis filmfixerade huvud flyter ihop med hjältinnan i en älskad vampyrfilm. Pengarna till biografbesöken får han ihop genom att sälja sexuella tjänster till stadens kärlekstörstande sjömän. Något som ska komma att straffa sig på ett brutalt sätt.
Sjón sätter upp ytterligare några historiska fonder till den stundtals lätt hallucinatoriska berättelsen om denna ”pojke som inte fanns”. En av dem är eruptionen av vulkanen Katla. En annan, för romanen mer central, är utbrottet av spanska sjukan. En epidemi som drar likt en lieman över ön. I bakgrunden finns givetvis också första världskriget som ännu rasar där ute i världen. Det som är så imponerande är att Sjón med sin sparsmakade berättarteknik lyckas fånga allt detta på några få sidor, alltihop speglat i berättelsen om en ung cineasts fiktiva levnadsöde. Jag ska inte berätta exakt hur han gör det, men att Sjón i bokens allra sista mening lyckas binda ihop berättelsen med sin egen personliga biografi är riktigt elegant.
För mig är ”Máni Steinn” en återkomst. En återkomst till det poetiska och koncentrerade berättande som Sjón utvecklade i ”Skugga-Baldur”. Den nya romanen når inte riktigt upp till sitt storasyskons nivåer, men ändå, denna gång är jag fullt tillfredsställd.