Att Johanna Nilssons ”Det grönare djupet” är en fortsättning på Karin Boyes dystopiska framtidsvision i ”Kallocain” har redan uppmärksammats. I Nilssons roman är berättarjaget den nu knappt sextioåriga Linda Kall, hustrun till kallocainets uppfinnare Leo Kall. Efter år av krig, tortyr och ensamhet har hon lyckats fly från diktaturen Världsstaten och återförenas med dottern Laila och frihetskämpen Edo Rissen i frihetens rike Ökenstaden.
Sonen Ossu krigar för Världstatens armé och Leos öde förblir okänt. Dottern Maryl är i sin tur försvunnen i Ökenstadens Drogdistrikt.
Romanens första del, där Linda återger händelserna före sin ankomst till Ökenstaden och sin första tid där lämnar snart plats åt den egentliga handlingen. En militärkupp förvandlar landet till en kopia av Världsstaten och ett nytt vaccin kallat kallocain 2 är tänkt att göra invånarna till passiva redskap i diktatorns händer.
Nilsson väver skickligt in ”Kallocains” viktigaste romankaraktärer och dess filosofiska halt i sin egen roman, samtidigt som hon låter berättelsen växa fritt och förgrena sig åt oanade håll. Resultatet blir en blandning av å ena sidan en spänningsfylld och mörk skildring av en obestämd framtid och å den andra en betraktelse om den värld som vi så väl känner igen. ”Kallocain” som gavs ut 1940 handlade förvisso om tjugohundratalet men den byggde på Boyes observationer av såväl nazismens som kommunismens framväxt. I Nilssons dystopi är mycket av det som Boye fruktade redan en del av vår moderna historia. Här finns totalitära stater som säger sig kriga för att försvara friheten, liksom kärnvapen, medicinska experiment på människor, masshjärntvätt och psykologisk krigsföring.
Berättelsen i jagform blir något problematiskt där huvudpersonen ska berätta om sitt livs sista ögonblick men här kan romanens slut lika gärna tolkas som öppet. I Nilssons framtida samhälle påminner i övrigt kvarlevorna från vår egen högteknologiska tid snarare om det vi idag har kvar från antiken. I ”Det grönare djupet” samsas annars populärromanens detaljrikedom med drag ur den klassiska idéromanen. Med sin idé om att individen varken begränsas i sina val eller äger några som helst skyldigheter gentemot samhället står Ökenstaden för den ultraliberala samhällsmodellen. Men vad händer då med dem som inte kan ta hand om sig själva och med samhällets förmåga att försvara sig mot angripare? Romanens Edo Rissen får representera idén om modern demokrati, ett ännu ”grönare djup” än ett fritt samhälle utan gemensamma nämnare.