Drama
Titel: Aftersun
Visas på: Bio
I rollerna: Paul Mescal, Frankie Corio
Regi: Charlotte Wells
Speltid: 102 min
Betyg: 4
I Sofia Coppolas film "Somewhere" från 2010 fick en frånvarande kändispappa plötsligt ansvaret över sin elvaåriga dotter, en situation som också utgjorde ett slags lackmustest av deras relation. Filmen utgör en given association när man ser Charlotte Wells långfilmsdebut "Aftersun", som kretsar kring en pappa och dotter på semesterresa i Turkiet. Umgänget i båda filmerna präglas av ett slags loj riktningslöshet, där timmarna planlöst fördrivs i solstolar och på hotellrum, men under ytan anas att just denna tid tillsammans kommer att visa sig vara betydelsefull. Att bägge papporna sitter vid poolkanten med ena handen i bandage är svårt att tolka som något annat än en yngre regissörs hommage till en äldre kollega, men i slutändan skapar Wells ett debutverk stämt i en helt egen tonart.
Om "Somewhere" skildrade tomheten i en lyxig Hollywoodtillvaro, är "Aftersun" i stället ett porträtt av medelklassens semestervanor under 1990-talet. Pappan Calum är arbetslös och har nog egentligen inte råd med en solsemester, för att inte tala om den turkiska matta som han fascinerad får syn på i en liten affär. Men den årliga resan är en viktig tradition för honom och dottern Sophie, som annars bor hos sin mamma. Filmen följer närgånget deras relation – som präglas av tillit och lekfullhet, men stundtals också får något ansträngt och obekvämt över sig – medan de äter glass, åker på utflykter och videofilmar.
Där Sofia Coppola höll en nykter distans genom att placera sin kamera på avstånd, gör Charlotte Wells tvärtom och kryper in på livet med svettiga och dröjande närbilder, vilket skapar intimitet men också ett slags förfrämligande inför kroppar och ansikten. Paul Mescal är Oscarsnominerad för sin starkt fysiska insats som Calum, och det är hans besvärat avvärjande gester och frånvarande blick som först låter oss ana den underton av obehag som ligger som en mörk klangbotten under den finstämda skildringen.
Trots en något krystad inramning – som ger semesterresan formen av den vuxna Sophies minnesbilder – är styrkan hos "Aftersun" dess närvarokänsla, och dess förmåga att levandegöra livets små ögonblick. Stunder som man kanske först i efterhand förstår hur betydelsefulla de egentligen var.