Göran Hägg föreslår i boken Utveckla monarkin en ny regeringsform. Han vill ha ?folkvald? monark, utsedd av en elektorsförsamling, bestående av 100 ombud för Sveriges landsting.
När jag läser Häggs förslag på tänkbara monarker, som Margot Wallström, Ingvar Carlsson, Lillemor Arvidsson och Kerstin Ekman förstår jag hur vämjeligt det skulle kunna bli, om vi avskaffade den ärvda monarkin. Inte för att de uppräknade är vämjeliga personer, inte alls.
Men jag inser att alternativet till monarker kan vara andra symbolgestalter, med mer eller mindre välförtjänt (medialt) godhetsskimmer.
Göran Häggs bok blir, på tvärs mot författarens avsikt, en påminnelse om hur tafatt och taffligt det brukar bli när nya seder ska införas i protest mot gamla. Som när brudpar tillkännager att de minsann inte tänker acceptera vedertagna ceremonier, utan skapa sina egna ritualer. Det brukar gå så där. Och inte bli mer högtidligt än att de tvättar varandras händer i citronvatten eller försöker övertala prästen att dekorera altaret med ballonger.
Är det då, med tanke på det vanskliga i att försöka putsa upp icke-kunglig glans, en bra idé att bevara den monarki vi har?
Jag läser, med förtjusning, den påpassligt utgivna För-och-Emot-boken där Sydsvenskans Per Svensson står för titeln Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu och Svenska Dagbladets P J Anders Linder den andra delen, Ja. Monarkins bästa tid är nu.
Bägge skriver väl och med skärpa, men det är ofrånkomligt roligare att läsa Per Svensson. Som motståndare kan han ta ut svängarna, vilket han gör med ilsken elegans. P J Anders Linder har mer uppförsbacke, i försvaret för det befintliga. Linder jämför monarkin med kräftpremiär, Vasaloppet och ishockey-VM, evenemang och institutioner som skapar ?en årsrytm för livet?, ?en del av vardagen och kvitton på att livet går sin gilla gång?. Nåja.
Jag övertygas inte heller av hans jämförelse med 1960-talets rivning av stadskärnor och varningen att se upp med att förstöra kulturarvet, av vilket den ärvda monarkin är en del.
Samtidigt är det här Linder har en av sina bästa poänger.
Att se det som angeläget att upplösa kungahuset är lite som populistiska krav på att riva statyer över personer vars värderingar inte överensstämmer med dagens. Nu är inte kungafamiljen några statyer. Och det kan kännas hårdhjärtat att ?vara emot? en institution som utgörs levande människor.
Vilket bör ställas mot Per Svenssons fråga, vad som ?händer den dag en prins eller prinsessa, kung eller drottning visar sig ha en stark egen agenda på ett omstritt eller problematiskt område av stor betydelse??. Svensson räknar upp nuvarande kungligheters intressen, folkliga, någon gång aparta, nästan alltid vällovliga. Hittills. Som Per Svensson påpekar är det farligt att bedöma ett ämbete efter personen som för tillfället innehar det: ?Ett hållbart statsskick bör tåla även omdömeslösa ämbetsinnehavare?. Inget i nuvarande statsskick hindrar infödda eller ingifta kungligheter att bokstavligt ostraffat leva ut särintressen, kommersiella eller ideologiska.
Det är skarpare argument än det parodiska i att kungligheters primära arbetsuppgift är att gifta sig och skaffa barn. Monarkin är en ständig och högst offentlig uppvisning i traditionella könsroller, det är omöjligt att föreställa sig att prins Carl Philip skulle ömma för sjuka barn, sådant är prinsessors och drottningars uppgift.
Representationen då, som de sägs sköta så bra? Per Svenssons och Göran Häggs texter är späckade med spydigheter om de mediokra insatserna, Hägg skriver om den ?avdankade playboy-familjen Bernadotte-Sommerlath?.
Frågan om hur de sköter ?jobbet? är dessutom ointressant, det finns ju inget eller rättare sagt inga andra att välja på.
Ändå blir jag inte övertygad, om att det är värt priset att avskaffa den obsoleta ärftliga monarkin. Och det är alltså till en del Göran Häggs fel. Tanken på att rösta fram mest oantastliga ex-politiker eller att på annat sätt utse o-kungliga statschefer får mig att tro att det är med arvmonarkin som det där Churchill lär ha sagt om demokratin, att systemet är för jävligt, men att alternativen är värre.