Roman
Malin Ullgren
Förhöjningen
Albert Bonniers förlag
Skribenten Vesna Prekopic skrev i fjol en uppmärksammad text med titel "Är det verkligen hela världen att vara otrogen?" (DN 29/1 2023). Reaktionerna var starka – det verkar råda samhällelig konsensus om att det visst är hela världen att vara otrogen. Samtidigt berättade Prekopic i en ny text nyligen (DN 7/4) att hon i det privata har mött många som i stället blivit glada att hon vågade lyfta sådant som de själva tyckt men inte vågat uttrycka. Inte så konstigt – även om folk i offentligheten tycker att otrohet är det värsta sveket, fortsätter de ju i det privata att vara otrogna.
En förklaring ger Malin Ullgrens roman "Förhöjningen". Vi följer en lyckad kvinna mitt i livet: hon har man, barn, ett jobb som hon tycker om och en lägenhet i Stockholm. Ändå är hon missnöjd. Hon saknar spänning, något som gör livet värt att leva. Genom en serie sammanträffanden inleder hon en affär med norrmannen Roald, en 25 år äldre branschkollega. Till en början är det bra. Hennes liv får mening av spänningen, allt organiseras kring lögnerna och smygandet.
Det är nästan inte trovärdigt hur blind den äkta maken Per är för sin frus affär. Men samtidigt kanske det snarare är så att hon är blind för vad han ser. Hon har gjort sig till huvudpersonen i bådas liv och ser inget annat än kärleksaffären. Men trots att hon uppenbarligen är den som gör fel sympatiserar läsaren med henne. Per skrivs fram som oerhört tråkig och hon vill ha något mer. Det hon gör är inte rätt, men förståeligt.
Genom länkar till andra otrogna kvinnor i litteraturen, som Gustave Flauberts Madame Bovary och D. H. Lawrences Lady Chatterley, skriver kvinnan in sig i en lång rad av kvinnor som har längtat efter spänning, något som bränner – en förhöjning. Att kärleksaffären med Roald till slut blir otillräcklig följer också historiens mönster.
"Förhöjningen" är DN-redaktören och kritikern Malin Ullgrens debut. Det finns en idé om att kritiker blir kritiker för att de inte lyckades bli författare. Ullgren visar med sin debut att så inte är fallet. Åren som kritiker och redaktör verkar snarare ha förberett henne för författaryrket. För romanen lämnar inget att önska: språket är lätt och innovativt, den sparsmakade dialogen sitter där den ska – och ämnet är evigt brännande. Jag ser fram emot vad Ullgren hittar på härnäst.