Kritisk resa till ostronens huvudstad

Roman

Daniel Gustafsson

Fine de Claire

Nirstedt/litteratur

Fine de Claire, ostronen från Marennes, för kanske tanken till den övre medelklassens pärlemorskimrande lyx och champagnesippande. Men den som hoppas att Daniel Gustafssons roman ska bjuda på en ohejdad hyllning till de franska delikatesserna lär bli gruvligt besviken.

Snarare handlar det om en civilisationskritisk uppgörelse med människans industriella rovdrift på naturen. Det går även att skönja en tematisk linje från debuten "Odenplan" där den burgna Stockholmsstadsdelen Vasastan visade sig befolkas av arroganta människor föga intresserade av andra. Men människans egoism och girighet placeras i den nya romanen i ett vidare sammanhang.

Den medelålders geologen Helena ger sig ut på en bilresa från Stockholm till Marennes. Varför förblir länge oklart. Utan att avslöja för mycket kan det kanske sägas handla om att visa hur människans attityd till naturen riskerar att leda till vår egen död. Bakom sig har hon lämnat en post-it-lapp och en lögn till sin sambo om att hon ska besöka sin dotter. I stället ger hon sig alltså ut på en bilfärd där minnen – segment – ur hennes liv sakta kommer upp till ytan. Den första kärleken. Studierna i Paris. Mötet med ostronen.

Längs vägen plockar hon upp två migranter. Deras öden, och omvärldens bemötanden, gestaltar vårt förhållningssätt till de som anses främmande, svagare. Ytterligare klangbottnar till temat hänsynslöshet och vinningslystnad finns i den inflikade berättelsen om hur ett överlastat, och strikt hierarkiskt ordnat, skepp en gång färdades från Portugal mot Marennes och lade grunden för dagens ostronbestånd.

"Fine de Claire" är mer dramaturgiskt skriven än debutboken. Språket blir som en konsekvens av det – på gott och ont – mer tuktat, inte lika benäget att sväva ut i långa beskrivningar. Den stilistiska säkerheten är fortfarande uppenbar. Daniel Gustafsson skiftar elegant från den närmast centraleuropeiskt klingande tonen, i berättelsen om Helena, till den lätt arkaiserande i äventyrsskildringen.

Ibland får jag känslan av att Gustafsson har velat lite för mycket på samma gång. Han skriver en utvecklingsroman, en civilisationskritik, en äventyrsberättelse. Men det finns gott om sammanhållande element, tematiskt och mellan karaktärerna. Ju längre berättelsen löper desto tydligare vävs sambanden. Romanen växer till något som imponerar och övertygar.