Essä
Sara Martinsson
Kvinnor utan barn: Om reproduktion och livets mening
Weyler förlag
När Sara Martinsson fyller 40 år bestämmer hon sig för att ta sig an frågan som hon har skjutit framför sig hela livet: "Jag måste få veta vad det är, hur man gör och vem man blir om man är en kvinna utan barn."
Hennes längtan är bråddjup, men det är sammanhang och inte barn som hon längtar efter. Hon söker febrilt efter "icke-erfarenheten" av moderskap för att finna ett sätt att leva i en värld där hon har blivit en anomali. Många har varit med om det; den lite obekväma stämningen som kan uppstå när en kvinna runt 40 år svarar nekande på frågan om hon har barn. Sara Martinsson visar att det inte är ett isolerat fenomen, genererat av en framfusig fråga, utan ett djupt nedärvt tankegods som genomsyrar hela samhällsbygget och den så kallade meningen med livet, vilt påhejat av statliga bidrag och sponsrade mammainfluerare.
Hon är noga med att påpeka att hon aldrig har tagit ett aktivt beslut kring barn, bara låtit själva valet rinna ut i sanden. Notan kommer överraskande som en djup sorg över det utanförskap som barnlösheten medför; ett kvinnoliv utan moderskap ter sig som en ofrivillig exil från den samhälleliga gemenskapen och i längden historien.
För att söka svar på sin situation gör hon inte som författaren Sheila Heti gör i sin roman "Moderskap" – singlar slant och låter slumpen bestämma – i stället går hon in i arkiven i jakt på den dokumenterade "icke-erfarenheten" av moderskap. Det blir i statistiken och litteraturen som hon letar för "att hitta ett sätt att existera på som [hon] kan stå ut med, en utgångspunkt från vilken [hon] kan fortsätta leva utan att förgås av sorg och längtan". Sara Martinssons bok blir så ett dignande referensbibliotek fyllt av tänkvärda citat kring barnlöshet, barnlängtan, barnfrihet och moderskap.
Vetenskapliga rapporter och röster från historiska kvinnor fyller sin funktion, men även om jag finner det intressant hur SCB rankar lycka hos barnlösa respektive föräldrar, eller hur Virginia Woolf ställde sig till moderskapet, så hade jag önskat mer av Sara Martinssons egna gripande röst. För det är i de alltför korta passagerna som jag närmar mig hennes sanna svar på den påträngande frågan: "Här är jag och jag famlar som en blind på den nya medelålderns barnlösa tundra. Det enda jag verkligen längtar efter är lugn och ro."