Redan första gången ”Allt ljus på Uppsala” arrangerades gnällde jag, trots några fina projekt, över bristen på konstnärlig intention.
Arrangemanget har genomgående dragits med stora problem med sitt syfte och har alldeles för ofta och i alldeles för hög grad liknat ett showroom för lamptillverkare, ljuddesigners och elbranschen i stort.
Den stora publiken har däremot varit nöjd, och jag har nog aldrig fått så många sura kommentarer som när jag klagat på Allt ljus på Uppsala. Arrangörerna har tagit publikens glädje som ett kvitto på att allt fungerat som det ska.
Men ljus är som glas. Farligt förblindande och förföriskt i sig själv. Det är klart att alla gillar ljus i ett gråkallt oktober när solen bara visar sig under de timmar då det stora flertalet är internerade på sina arbetsplatser. I alla fall om alternativet bara är mörker.
Men det är ju på intet sätt detsamma som är det är okej att genomföra ett arrangemang och låta det vara sämre än det har potential att vara. Ibland har det gett festen en generande bismak av dålig koll – lite som om man häller ut en hink med vatten och påstår sig ha skapat ett hav. Allt som lyser är inte ljuskonst.
I årets upplaga av evenemanget har någonting äntligen hänt. Patric Kiraly är konstnärlig ledare och det står en eller flera konstnärer bakom alla tio projekt (som fortfarande också erbjuder den elrelaterade branschen utmärkta tillfällen att lysa).
Skillnaden är betydande.
Att temat i år kretsar kring den 100 årsjubilerande Ingmar Bergman drar mot det väl förväntade, men är också mer eller mindre oundvikligt. Den mycket ljuskänsliga Bergman har dessutom alldeles uppenbart erbjudit bra inspiration och fina ingångar.
Den mest bokstavliga tolkningen av temat är kanske Anna Bobergs ”Ingmar Bergman – Upplysta samtal” som i en platsspecifik videodesign låter några nyckelscener från Bergmans filmproduktion utspela sig på Upplandsmuséets södra fasad. Både teknik och utförande imponerar. De delar av verket som får det att se ut som om publiken ser rakt in genom byggnadens vägg är så briljanta att man glömmer att några delar ser ut som en 15 år gammal powerpoint. Med lite bearbetning vore det en utmärkt idé att göra verket till ett regelbundet återkommande minnesmärke.
Permanent eller åtminstone långvarigt borde också Anna-Karin Brus eleganta animation på Åhlénshusets fasad på Stora torget. Här är Bergman kanske inte så närvarande, men i gengäld har Brus pågående brottningsmatch med vanitasmotivet ett slags paradoxal munterhet gemensamt med den store regissörens envetna kamp med sina trauman.
Alla projekt faller mig inte i smaken, men det behöver inte vara dåligt. ”Allt ljus på Uppsala” är också en stadsfestival, och det är viktigt med bredd.
Det mycket finstilta verket ”Rytm”, som diskret ljus sätter fasaden på Bergmans födelsehem på Trädgårdsgatan är knappast ett utropstecken, men en mycket snygg annektering av ett bostadshus.
Motpolen är den tokroliga vagnen ”Den magiska tärnan” som Finn Öhlund har placerat utanför Walmstedska gården vid Fyrisån. Här samplar konstnären vilt forna tiders laterna magica i ett litet disco på hjul. Till och med trots att den utlovade musiken av Matti Kallioinen inte hördes när jag passerade tvingade installationen fram några halvt ofrivilliga danssteg.
Precis som tidigare upplagor av eventet erbjuder ”Allt ljus på Uppsala” en underhållande promenad genom centrala Uppsala. Att det nu också finns en tydlig tanke med arrangemanget gör att det stannar kvar i kroppen lite längre.
kultur@unt.se