Roman
Lena Andersson
Män och kvinnor
Bokförlaget Polaris
Vad är kärlek och vad är egentligen självrespekt? Det var dessa frågor som Lena Andersson fick alla att bråka om med sina första böcker om Ester Nilsson – "Egenmäktigt förfarande" från 2013 och "Utan personligt ansvar" från 2014.
Då hette det ofta på kultursidorna att Ester var patetisk som inte fattade att männen hon träffade inte var intresserade. Och när Uppsala stadsteater 2015 satte upp "Egenmäktigt förfarande" var Esters väninnekör historiens självklara voice of reason och undertiteln hade talande nog bytts ut till "En berättelse om besatthet" i stället för bokens "En berättelse om kärlek".
Där jag sett böckerna som manifest för kvinnors rätt att inte bara få ha sex utan också få älska som män (bland annat få vara uppvaktande) verkade många i Ester främst se ett avskräckande exempel. Jag minns hur jag såg Lena Andersson sitta i publiken och se en pjäsversion och artigt skratta med åt framställningarna av hur dumt Ester tänkte.
Därför är det en befrielse att när Ester nu återuppstår tio år senare så gör hon det med mycket större tilltro till sig själv. Hon är i en lycklig relation, hon tycks ha insett att det mer var hennes partnerval än hennes inställning till kärlek som det var fel på. De som har allvarliga problem med sina relationer är nu i stället väninnekören.
Lena Andersson skildrar fint hur Ester efter alla kärleksmödor möter den orädde och emotionellt mogna Paul, och hur hennes engagemang för kärleken då bara är en tillgång. Väninnorna som har problem med kärleken tycks däremot vara för upptagna med att vakta sitt eget jag, något som får mig att tänka på Liv Strömquists seriebok "Den rödaste rosen slår ut", där sociologer nämner en sådan tendens som en av anledningarna till allt färre blir kära i dag.
När Ester pratar om kärlek känns det som att lyssna på en person med absolut gehör i ämnet, men när hon diskuterar politik känns det som att hon gör en halmgubbe av sin motståndare, vilket gör diskussionerna svåra att ta på allvar. Hon påstår att den svenska skolan betraktar ämnet fysik som odemokratiskt och att de som slutat flyga bara gjort det för att de curlar sina barn.
Men "Män och kvinnor" känns framför allt som en övertygande slutplädering för det Ester sagt från början, det vill säga att kärlek är motsatsen till makt och att självrespekt mycket väl kan vara att vänta i två timmar utanför någons lägenhet.