I Yann Demanges långfilmsdebut framstår Belfast 1971som en tegeldraperad variant av infernots sjunde krets, den för våldsverkare. Nej, okej, människorna i den Nordirländska huvudstaden kokas inte i blod som hos Dante – annat då än i sitt eget: när som helst och var som helst kan det smälla en bomb eller tändas en gnista. Stämningen är närmast postapokalyptisk. När det inte sker brutala sammandrabbningar är gatorna tomma, persiennerna neddragna. Men i skuggorna stryker ett gäng förbi. I gränden blänker pistolen i en pojkes hand.
Genom den tyst hotfulla stadens avkrokar, ut och in genom förråd och små gränder, rusar soldaten Gary Hook (lysande spelad av fysiskt uttrycksfulle Jack O'Connell, som senast gjorde huvudrollen i ”Blodsband”). Han anlände tillsammans med sin pluton för att göra en rutinrazzia i ett katolskt, IRA-dominerat kvarter. När massans motstånd växte och kollegorna flydde blev han lämnad kvar. Nu får han försöka överleva natten bäst han kan.
Om man vill ha en chans att hänga med i alla vändningar måste man ha rätt god kunskap om den historiska situationen. Men saknar man det är det ingen fara. En viktig orsak till den intensiva, ångestfyllda spänningen är nämligen att Hook själv knappast förstår vad som händer, vilka han kan lita på och vem som är fienden. I Paul Greengrass drygt tio år gamla "Bloody Sunday" är de brittiska soldaterna kallblodiga brottslingar. I den våldsdialektik som Demanges visar fram är det däremot svårt att skilja offer från förövare. Åtminstone på markplanet. Hook själv är inte mycket äldre än en barnsoldat, och han är rädd – livrädd.
”71” är en magnifik odyssé, som med skakig handkamera och tajt perspektiv – tidens, rummets och handlingens någorlunda enhet – når långt ned i människans djupschackt. Arbetargrabben Hooks säger inte många ord, men i hans ansikte finns allt återgivet. Det blir till en spegelbild av Belfasts genomkorsade territorium. Men där finns också något mer. Våldets synbara återverkan glider längs en universell horisont in i vår absoluta nutid. "71" är uppenbart en antikrigsfilm, och Hook skulle lika gärna ha kunnat vara stationerad i Aghanistan eller Irak på 2000-talet.