Det ska vara en tuff relation mamma–son på bio just nu. Xavier Dolans ”Mommy” går och här kommer rumänska Guldbjörnvinnaren ”Cornelias kärlek”.
Snart 60-åriga Cornelia tycker att livet är lite trist och enformigt. Paradoxalt nog lever hon upp när hon får veta att hennes sedan länge vuxna son, enda barnet, kört för fort och i och med detta kört på en liten pojke som dör. Hon tar genast tag i situationen och åker med sin syster till polisstationen.
Eftersom detta är Rumänien – som hängs ut som ett land man önskar att man aldrig kommer att bo i – handlar det snabbt om korruption. Pengar och gentjänster är hårdvaluta, både vad det gäller polisen, rättsläkare och vittnen. Eftersom Cornelia och hennes man har det väl beställt i detta tydliga klassamhälle så verkar inte pengar vara något stort problem. Filmen berättar om ett land som aldrig blivit något rättssamhälle. Ett land där godtycket och pengarna regerar.
Främst är det dock en film om relationer. Vartefter förstår man med vilka oerhört starka band Cornelia har styrt sonen Barbu (och den likaledes veka maken). Fastän han är gott och väl över trettio ser hon här en chans att få hem honom igen. Nu måste han ju tas om hand och hjälpas genom denna svåra tid. Att han har en egen familj på gång spelar ingen roll. Det är bara mamma som kan lösa detta. Barbu har aldrig lyckats frigöra sig och hamnar nu i sin största kris någonsin.
Det hela kulminerar i en oerhört plågsam och pinsam scen när hon besöker offrets familj. Hon håller en stor monolog om Barbus förträfflighet i något som liknar en operaaria, alltmedan familjen gråtögda tittar på. Det är en scen som kommer att leva länge i sinnet.
Det kommer Luminita Gheorghius insats som Cornelia också att göra. Hon är helt enkelt fenomenal i rollen och dominerar hela filmen. Övriga spelar bra de också och känns trovärdiga, men blir ända mest staffage. Calin Peter Netzer har gjort en film som har en dokumentär känsla över sig, man kommer obehagligt nära inpå de inblandade. Netzer berättar naket, utan försköningar eller skylande musik, ofta med närgången handkamera.
Filmen känns emellanåt nästan som en thriller också, man funderar hela tiden vart allt detta ska ta vägen. Var stoppar Cornelia i sin blinda moderskärlek? Samtidigt förstår man hennes desperation och att hon tvingats att bli hård i detta tuffa samhälle.
Det finns dock i allt detta elände en slags eventuell försoning.