"Vad anser ni om det, doktor Sazlavski?"
Berättaren i mexikanska Guadalupe Nettels roman ”Kroppen jag föddes i” vänder sig till sin terapeut, och söker hjälp att reda ut sina minnen.
Vad svaret blir förtäljer inte historien – men ur det enträgna frågandet tränger en berättelse fram.
Och vilken berättelse! Så exakt skildrad, så koncentrerat skriven. Med en osviklig blick för de exakta detaljerna.
Blicken, ja. Seendet är ett centralt tema i romanen. Berättaren har ett vitt födelsemärke på ena pupillen, vilket begränsar synen. Trots det ser hon mer än de flesta. Eller kanske just därför? Hon betraktar världen ur ett annat, skevare perspektiv. Det har förstås också att göra med den hon är. En outsider, en flicka som inte passar in i det gängse normsystemet, särskilt inte när kroppen börjar växa. Och som slits hit och dit av vuxenvärlden; de välutbildade föräldrarna som vill förverkliga sina liv, leva ut enligt tidens ideal. Efter skilsmässan tar mamman med sig barnen till Frankrike. Pappan hamnar i fängelse. Boken utspelar sig under 1970- och 80-talen och som en underström finns också den turbulenta situationen i Sydamerika, människor på flykt från konflikt och diktatur.
Huvudpersonen och hennes yngre bror har ingen riktig stabilitet i tillvaron. Står mitt i vinddraget – och utvecklar sitt seende. Och även sitt skrivande.
Under läsningen kommer jag flera gånger att tänka på den nyzeeländska författaren Janet Frame, och hennes självbiografiska trilogi ”En ängel vid mitt bord”. Den utspelar sig i en annan världsdel, i en annan samhällsklass och under en annan tid – men de båda verken har många beröringspunkter. Främst handlar det om hållningen till världen. Med lågmäld humor och precis prosa skriver de fram ett liv i utkanten. Båda författarna skriver också om själva skrivandet som en väg vidare. Inte nödvändigtvis till lyckan, men till en egen plats. Jag tycker om tanken på litteraturen som en frizon där dessa flickor kan tala och synliggöra varandra – och där jag som läsare får vara med i samtalet.
Berättaren i Guadalupe Nettels roman säger till sin doktor:
”Hur stor skillnad det än kan vara mellan ett liv och ett annat är jag övertygad om att ingen barndom kan vara helt och hållet angenäm, doktor Sazlavski.”
Tyvärr måste man väl hålla med. Att växa upp är en pärs. Men ur ett läsarperspektiv har det sina fördelar – icke-angenäma barndomar kan inspirera till angelägna berättelser. ”Kroppen jag föddes i” är en av dem.