Konst
Maj Bring – Detta är jag
Uppsala konstmuseum
Pågår till 16 augusti
Konstnären Maj Bring (1880-1971) levde sin tid och hennes verk speglar mer än ett halvt århundrade av svensk konsthistoria. Från den tidiga modernismen till det turbulenta 60-talets lekfulla anslag.
Maj Bring befann sig ofta på rätt plats. Från födelsestaden Uppsala flyttade hon år 1900 till Göteborg och Valands konstskola för att bli elev hos Carl Wilhelmson, som blev en avgörande förebild. Sedan följde en full utbildning på den mer konservativa Konstakademien i Stockholm och återkommande besök i Frankrike där hon studerade för både Matisse och André Lhote. Hemma i Stockholm hängde hon med Vera Nilsson, Siri Derkert, Sigrid Hjertén och Isac Grünewald.
I Uppsala konstmuseums mycket ambitiösa ”Detta är jag” presenteras hela Majs Brings långa karriär, och att vandra runt i salarna känns som att snabbspola sig igenom en spännande berättelse om modernitetens inträde i både konst och samhälle.
I de tidiga verken syns kampen mellan ett äldre valörmåleri och ett friare modernistiskt anslag.
Maj Bring suger hela tiden åt sig nya intryck och omsätter dem i sin konst utan radikala gester. Utvecklingen känns hela tiden naturlig, och kanske är det därför den fortsätter genom hela hennes långa liv.
Kring 1960, med kraftigt försämrad syn och i 80-årsåldern, började Maj Bring applicera paljetter, pärlor och andra objekt i sina kraftigt reducerade motiv.
Det går att peka ut flera genombrott i Brings karriär, men det största kom just här, sent i livet och med ett uttryck som befann sig helt i fas med sin samtid.
Det är också de sena bilderna som är roligast att se. Uttrycket präglas av enkla grova linjer, en återhållsam men effektiv färganvändning och en stor behärskning av de effekter som de applikationerna ger.
Men det är också fint att se helheten, och för den som är intresserad av konstens utveckling är utställningen ett tillfälle av föredömlig pedagogik. De påklistrade pärlorna motsvarar så tydligt små, genomtänkta färgfläckar i det tidigaste valörmåleriet. Uttrycken skiljer sig, men den gestaltande blicken är densamma.
Människan och staden är Brings två främsta motiv. I synnerhet det förstnämnda. De avbildade vännerna och modellernas mimik är genomgående återgiven med en imponerande träffsäkerhet. Och i bilderna av de kvinnor som ingick i ett det nätverk som var livsviktigt för att ta sig fram i den svårt patriarkala konstvärlden syns en uppenbar närhet.
”Detta är jag” har också fått en fin hängning med några gestaltade miljöer som utropstecken.
Presentationen av Maj Bring är dessutom ett försök med en entréavgift för särskilda utställningar i det annars entréfria Uppsala konstmuseum. Det är lätt att förstå tanken bakom. I en tajt skattefinansierad budget ser det bra ut om några utställningar bidrar till sin egen finansiering. Det går nästan att höra den kommunala huvudmannens gillande beröm. Och visst kan det vara bra om de aktuella utställningarna får en mer påkostad ram i form av texter som annars inte hade producerats.
Det är inte på något sätt ett ovanligt tilltag. De flesta museer jobbar på ett liknande sätt. Själv tycker jag inte om det. Min uppfattning är att den kultur som vi gemensamt finansierar via skatter också ska vara lika tillgänglig för alla, och så blir det aldrig med särskilda entréavgifter.