När man utnämner den italienske skriftställaren Francesco Petrarca (1304–1374) till renässansens främste är det i själva verket två personligheter som man talar om. Å ena sidan retorikern och brevskrivaren, å den andra lyrikern som på vers gudomligförklarade sin älskade Laura.
Den av dessa båda som åtnjöt störst aktning och beundran under Petrarcas levnad var retorikern och prosaförfattaren som skrev enbart på latin. Efter sin död och ett par sekel framåt var det som italienskspråkig lyriker han sattes främst och han blev en förebild för diktare i hela Europa.
Den svenska läsare som vill lära känna lyrikern kan gå till Ingvar Björkesons förnämliga översättningar. De latinska prosaverken däremot har behandlats mera styvmoderligt – fram till nu.
Just utkommen är en bastant volym med titeln "Francesco Petrarcas självbiografi" i urval och översättning av Anders Bergman. Det är ett ambitiöst men också smått fräckt företag. Petrarca skrev aldrig någon självbiografi, men det sällsynt omfattande brevmaterial han lämnade efter sig låter ordna sig kronologiskt och därmed spegla flödet genom de cirka 50 år som han var verksam.
Bördig från Florens levde Petrarca ett liv på ständigt resande fot – landsflykt kallar han det själv. I gengäld levde han som vän, hjälpare och rådgivare till flera av de småfurstar som härskade över och krigade om det lapptäcke av småstater som bildade den tidens norra Italien.
Furstarna kunde kalla sig både kung och hertig men var allt annat än hemmastadda i latin och tog tacksamt emot råd och hjälp av den virtuose latinisten Petrarca. I dag kulle man kunna säga att han blev du och bror med självaste påven.
Ur det rika brevmaterial som finns bevarat i latinskt original, och som flerfaldiga gånger har givits ut i tryck, har Bergman gjort ett fylligt urval och i svensk översättning lagt fram det kronologiskt ordnat så att det liknar en biografisk skildring
Den sortens inblickar i det privata känslolivet som man kan vänta sig av en självbiografi saknas dock – så när som på några få undantag. Så här kan det då låta: "Nu, passerad de fyrtio, var jag fortfarande vid god vigör men hade en gång för alla lyckats kasta överbord den där obscena handlingen, ja, inte bara den, utan var så äcklad av blotta åtanken av den att det kändes som om jag aldrig ens hade tittat på en kvinna."
Så uttalar sig alltså en av den höviska kärlekens främsta hyllare.