Amanda Ginsburg och bandet (här trummisen Snorre Kirk) bjöd på en härlig lekfullhet.
Konsert
Amanda Ginsburg
Katalin
Onsdag 24 april
Betyg: 4
Nya albumet "Tur att jag kan skratta", hennes tredje, var förstås i fokus när Amanda Ginsburg hade sin turnéstart på Katalin. Och det var verkligen en artist som hela tiden hade humorn, skrattet och en positiv framtoning nära. Det är helt omöjligt att inte charmas av denna så välvilliga person som på ett fint sätt påminner oss om att också glädjen har sin plats i våra liv trots alla mörka moln som hopar sig. Hennes sätt att till synes otvunget prata mellan låtarna skulle göra vilken ännu mer rutinerad scenräv avundsjuk.
Ett mycket välfyllt Katalin var också helt rätta stället att ha starten på, med en publik som var "med på noterna" från första till sista låt. På sista låten innan ordinarie slut (det blev, suprise surprise, ett extranummer) sjöng hon hiten "Havsmelodi" från debutalbumet "Jag har funderat på en sak" blev det allsång, där publiken hängde med ordentligt från första försöket. Uppsala är inte för inte en sjungande stad.
Pianisten Filip Ekestubbe som kikar fram är en viktig kugge i Amanda Ginsburgs musik
Amanda Ginsburg låter sig inspireras av främst den svenska jazzhistorien utan att själv egentligen sjunga så "jazzigt". Det är inte så mycket svävande toner eller utvikningar, fast lite wailande blev det. Hon har absolut en mycket fin sångröst som hon vet att skapa stämning med till sina vardagslyriska och träffsäkra texter, där ekon hörs av namn som Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Jag tycker också att hon var ett lyft att lyssna på i levande form.
Amanda Ginsburgs texter blandar allvar och vardagshumor.
Med sig hade hon ett samspelt och spelskickligt gäng. Det leddes av hennes musikaliska partner Filip Ekestubbe (hans namn får mig alltid att tänka på någon hobbit) på pianot. Han visade återigen upp sin fingerfärdighet på pianot där fingrarna gick som fågelvingar. Han har båda fötterna (händerna?) stadigt i jazzhistorien men vet att leka med den och fyller ut som enda egentliga solist. Imponerande!
Filip Ekestubbes händer flög som fågelvingar över tangenterna.
Lekfullheten fanns också hos den danska halvan av kvartetten. Främst hos trummisen Snorre Kirk, en av Danmarks mer bemärkta slagverkare. Hans trumsolo var ett av de roligare jag sett. Basisten Anders Fjeldsted var mer återhållsam men en klippa i kompet. Extra fint kändes också att alla musikerna verkade trivas så fint med varandra.
Det var nog fler än jag som gick ut i vårnatten med ett leende på läpparna. Amanda Ginsburgs skratt-terapi verkar fungera fullt ut.