Roman
Solvej Balle
Om uträkning av omfång 5
Övers. Ninni Holmqvist
Wahlström & Widstrand
Att november är årets absolut sämsta månad är så uppenbart att Alex Schulman verkligen inte hade behövt skriva en krönika om det i Dagens Nyheter (4/11). Det är en av många anledningar till att jag lider så mycket med Tara Selter och alla andra som har fastnat i den 18 november i Solvej Balles septologi "Om uträkning av omfång".
Vid den fjärde delens slut hade Tara tillbringat ett decennium i den 18 november, varav majoriteten borta från sin man Thomas. Genomgående har hon ställt sig frågan om vad kärleken egentligen klarar av. När femte delen nu når den svenska publiken (i en sömlös översättning av Ninni Holmqvist) får vi ett svar. Kärleken klarar inte av tio års avstånd – eller snarare: de vitt skilda världar som skapas av tidens avstånd. Tara tvingas lämna sin man, och det är oerhört gripande.
Men det finns annat att tänka på. Flera hundra människor har fastnat i tiden. Tillsammans planerar de ett stormöte i ett gammalt forskningscentrum. Det är nu som septologin verkligen tar fart. Ensamhet, tågresor och restaurangbesök byts ut mot gemenskap och ambitioner. De som har fastnat i tiden bestämmer sig för att se det som ett privilegium, en möjlighet att fullt ut ägna sig åt forskning – om allt. Kunskap är ledordet i femte delen.
Även tidigare i "Om uträkning av omfång" har språket varit i fokus – vad kallar man tiden när alla dagar är samma? Finns det någon poäng med att säga tisdag, höst eller år? – men det blir ännu viktigare nu. Språk är en förutsättning för att kunna lagra kunskap. Tara får i uppgift att inrätta ett bibliotek och arkiv för 18 november-forskningen. Hon sorterar rapporter i olika kategorier, antecknar och arkiverar.
Samtidigt blir Taras egna dagboksanteckningar, det som når läsaren, allt mindre viktiga. Det går ofta flera hundra dagar mellan inläggen. 16 år passerar i den femte delen, att jämföra med tidigare fyra delars totala tio år. Det är som att tiden går snabbare. Precis som det är att leva, även om man inte har fastnat i den 18 november: varje år känns kortare, eftersom det utgör en mindre andel av ens liv.
Det är inte utan att man börjar undra om Tara Selter kommer att leva till septologins slut, trots att hon är huvudperson och berättare. Hon och alla andra som har fastnat i tiden åldras fortfarande. Det ryktas om sjukdomar och dödsfall. Kanske är det därför som femte delen är den mest gripande. För att människan inte kan övervinna åldrandet och döden. Inte ens om de fastnar i tiden.