Älskad klassiker lyfter med ensemblespel

"Måsen" på Uppsala stadsteater växer efter hand med en övertygande ensemble. Susanne Sigroth-Lambe har sett en klassiker få nytt liv.

Emelie Falk som Nina i "Måsen" på Uppsala stadsteater. Hon gestaltar med bravur alla rollens aspekter, från ungflicksfräsch till skadeskjuten, i denna pjäs om kärlek och konst.

Emelie Falk som Nina i "Måsen" på Uppsala stadsteater. Hon gestaltar med bravur alla rollens aspekter, från ungflicksfräsch till skadeskjuten, i denna pjäs om kärlek och konst.

Foto: Sören Vilks/Sven-Olof Ahlgren

Recension2020-09-27 11:09
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teaterrecension

Måsen

Uppsala stadsteater, stora scenen

Regi: Dennis Sandin

Det finns ett skäl till att dramatiska pjäser blir klassiker och det är att mänskliga känslor är igenkänningsbara genom sekler. Anton Tjechov debuterade med "Måsen" 1895. Pjäsen gjorde fiasko först men sedan succé året därpå, när teatermannen Stanislavskij kopplade ett naturalistiskt järngrepp om sin tolkning.

Den har sedan spelats och älskats i hela världen. Senast i sta´n på Uppsala stadsteater 2012 och på Teater Blanca 2015. 

Själv har jag lite svårt för Tjechovs rollfigurer som ständigt längtar till någon de inte kan få och någon annanstans medan de pratande och vemodigt ser tiden rinna förbi.

Den senaste tolkningen av "Måsen" på Uppsala stadsteater placerar handlingen i 1970-talet. Åtminstone vad gäller kostymerna. Måhända det konstnärliga teamet vill skildra en tidsanda lika dömd att dö som det förrevolutionära Ryssland? 

En grå herrgårdssalong ramar in en upphöjd scen med en mörk oändlighet och en fullmåne som fond. Några människor samlas här. Alla älskar någon de inte kan få och de brottas med frågor rörande existensen och konsten. Tillsammans ska de se en amatörföreställning av en nyskriven symbolistisk pjäs.

Inledningsvis är laddningen på scenen låg och det hjälper inte att ett par kvinnliga rollfigurer får hysteriskt skrikande utbrott vid några tillfällen. Långa monologliknande dialoger tycks inte få något fäste i vare sig stora scenens rymd eller i den pandemianpassade salongen. Men precis före paus förenar sig ensemblen i nynnande pardans och då händer det något!

Efter paus är stämningen förändrad, mer laddad. Ensemblespelet spetsas till och blommar upp. Konflikter och begär blir tydligare och mer intressanta att följa.

Elisabeth Wernesjös sorgsna och sotögda Masja förlorar sig i bitterhet över livet som inte blev. Michaela Ramels grandiosa och diviga mamma Arkadina har en smärtsam uppgörelse med sonen, Simon Reithners författarwannabe Konstantin. Och Emelie Falks Nina gör så småningom en ny entré, ärrad av livet som passerat sedan pjäsens inledning då hon ungflicksfräsch och ivrig tog plats på scenens scen.

Det blir plötsligt helt irrelevant vad skådespelarna i ensemblen har på sig eller var de är. De hittar en gemensam ton med allas våra våndor och Tjechovs klassiker återuppstår än en gång, just här i Uppsala 2020.