Det är fortfarande mars månad men Kammarsolisterna avslutar sin konsertsäsong redan nu. Det är litet tråkigt att säsongen har blivit så komprimerad, ett spelårs konserter klaras nu av på ett drygt halvår. Vacker musik kommer naturligtvis att bjudas ändå och Kammarsolisternas medlemmar dyker upp i olika sammanhang men de fasta punkter som abonnemangskonserterna har varit, de upphör.
Programmet denna avslutningskonsert upptog verk som samtliga krävde två celli och den lysande cellisten Anders Brantelid hade därför engagerats för att komplettera ensemblen. Gemensamt för dem i övrigt var ett stråk av sorg och vemod. Ett par mindre ofta spelade tonsättare hade glädjande nog beretts plats. Schweizaren Frank Martin, mest känd för sin mässa för dubbelkör, avled 1974 men komponerade "Pavane couleur du temps" redan 1920. Ett lågmält, vackert och vemodigt uttrycksfullt stycke, som påminde om en hymn. En pavane är ursprungligen en långsam dans, senare allvarlig musik, som ofta förknippas med sorg. Martins namn på stycket ("tidens färg"), ger en antydan om vad, kanske tidsandan, som ingav tonsättaren vemod. Andreas Brantelid var utomordentlig på första cellon.
Anton Arenskij var en rysk kompositör, pianist och dirigent. Gripen av sorg vid Tjajkovskijs död komponerade han 1894 sin andra stråkkvartett där mellansatsen är variationer på ett tema av den beundrade tonsättaren. Temat finns i den femte av Tjajkovskijs "Sexton sånger för barn" op 54, ganska sorgsna i sig själva. De sju variationerna samt en coda inramas av en vemodig förstasats med citat ur gamla ryska sånger och ekon från ortodox liturgisk sång samt en återhållen urladdning i finalen.
Johannes Brahms musik spelas ofta och röner stor uppskattning, mer i dag, tror jag, än för bara ett par decennier sedan. Kanske har tonsättarens personliga inre strider funnit en spegelbild i vår samtids oro över världens alla konvulsioner och givit den ett träffande uttryck. Stråksextetten nr 2 i G-Dur är visserligen i den ljusa tonarten G-Dur och den första satsen är ganska harmonisk; man kan tänka sig att den inspirerats av nyväckt kärlek, men de två mellansatserna präglas av sökande och dystert grubblande. Detta intryck förstärks av att besättningen även innehåller två violor, som fördjupar den dramatiska klangbottnen. Finalen blir sedan ungefär så glättig som Brahms tillåter sig att vara. Per Nyström som i sextetten övertagit första cellostämman spelade känsligt och vackert.
Hela ensemblen imponerade storligen med sina insatser rakt igenom programmet. Den extra cellon gav verken en djupare, mörkare klang, mycket passande till deras allvarliga grundstämning.