Ridley Scott är ju tyvärr en ojämn regissör. Särskilt ojämnt blir det när han tar itu med historiska kostymfilmer. Gladiator var en superb film, Kingdom of heaven var det definitivt inte. När han nu tar sig an myten om Robin Hood vill det sig inte heller riktigt.
Förutsättningarna såg riktigt lovande ut, åtminstone för en välgjord och sevärd matinéfilm: återigen samarbetar Scott med Russell Crowe (liksom i Gladiator), idén att förlägga handlingen till tiden innan Robin Longstride blir Robin Loxley, oftast kallad Hood, var också bra. En stark kvinna som Cate Blanchett som Marion i stället för någon som bara ska räddas av hjälten likaså gott.
Men någonstans på vägen verkar Ridley Scott ha tappat tron på sitt verk. Eller så insåg han hur svårt det är att i en modern film göra en uppdatering av myternas man utan att det blir fånigt. I alla fall slarvar han rapsodiskt över mycket av det som åtminstone skulle kunna ha blivit underhållande action i Sherwoodskogen, eller åtminstone sevärt i kampen mellan ont och gott. Berättelser om makthunger, girighet, och romantisk kärlek kan man aldrig få för många av.
Inte heller Russell Crowe och Cate Blanchett verkar veta vilka ben de ska stå på. Ibland anar man ett ironiskt leende eller medvetet överspel, som för att visa att de står över genren.
Dialogen är som en parodi på äventyrsfilm: aforismer som gjorda för att uttalas av tunga, dova mansröster i kärva lägen.
Behållningen blir några snyggt gjorda actionscener med mängder av flygande pilar och sprängande hästar. Likaså är det roligt med en uppdaterad Marion som kan konsten att rida, banka med svärd och säga sitt hjärtas mening.
Har man sett Errol Flynn i sin glans dagar, Disneys tecknade Robin eller åtminstone Mel Brooks parodi Män i trikåer klarar man sig ganska bra. Ridley Scott förmår inte tillföra något denna gång.