John Fiske, Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, Paul Kessel och Elin Hjert spelar Nalle Puh, Nasse, Ior, Kanin och de andra vännerna i några av deras mest kända historier.
Teater
Nalle Puh och hans berättelser
Reginateatern
Av: John Fiske
Medverkande: Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, Elin Hjert, John Fiske & Paul Kessel
Onsdag 1 november
Det är med en undran kring vilken relation dagens unga egentligen har till AA Milnes kända teddybjörn jag traskar iväg till Regina i novembermörkret. I foajén säljs Nalle Puhs egen honung, förlåt honing, och rummet är fyllt av stora och små höstlovsfirare. Själv var jag i precis rätt ålder när Disney nysatsade på Nalle Puh kring millennieskiftet och jag gick igenom hela två nasse-gosedjur, men någon läsning av klassikerna blev det aldrig. De fem berättelserna som spelas upp under den entimmeslånga föreställningen känns i alla fall igen; att Puh jagar heffaklumpar och fastnar i kanins dörr tillhör trots allt något slags allmängods.
Kongenialt är det två exilbritter som skrivit och producerat pjäsen; duon John Fiske & Paul Kessel är något av husgudar på Reginateatern (den senare grundaren) och ikläder sig här rollerna som Puh och Nasse. För den som inte mött Fiske på scen tidigare kan jag inte beskriva det på annat sätt än att det är som att sitta mittemot John Taylor i SVT:s ”Trädgårdstider”, om John Taylor var iklädd en björndräkt och kunde sjunga och spela gitarr. Fullständigt brittmys med andra ord. Mys blir också ledordet för kvällen – de underfundiga berättelserna varvas med snälla sånger som handlar om saker som att det är okej även om man misslyckas och allt går åt (sjumila)skogen. Med på scenen finns även musikern Ako och Elin Hjert som Christoffer Robin och Kanin.
Pjäsen säger sig riktas till alla mellan 6-96 år och för den yngre publiken är det en uppenbar succé – man lyckas behålla uppmärksamheten genom en rad olika interaktiva moment som gör barnen delaktiga. Det skrattas, ropas och sjungs friskt om vartannat. Även vi som rör oss högre upp i åldersspannet får några riktade skämt. Personligen hade jag dock önskat några fler avsteg från det snälla och gulliga; bara att låta Ior få lite mer utrymme hade säkert adderat något ytterligare, utan att för den delen tumma på familjetrivseln. Potentialen för mer torr brittisk humor finns där.
Teatern lyckas i alla fall med det där magiska som är att med ganska små medel förvandla både skådespelare och scenrum till en förtrollad värld. Hur får man till exempel en medelålders man att se ut som Nasse kanske någon undrar? Rosa Uggs förekommer, resten lämnar jag osagt.