Drama
Titel: Godland
Visas på: Bio
I rollerna: Elliott Crosset Hove, Ingvar Eggert Sigurðsson, Jacob Lohmann
Regi: Hlynur Pálmason
Speltid: 143 min
Betyg: 4
Meditativa "Godland" frossar i den förföriska isländska naturen, och ger Danmarks koloniala förflutna en känga. Med hjälp av öns imposant karga scenerier och förrädiska väder lyckas "En vit, vit dag"-regissören Hlynur Pálmason gjuta liv i en dramatisk historia sprungen ur hans uppväxtmiljö. Inspirerad av sanna händelser och några upphittade 1800-tals fotografier skärskådar Pálmason sina två hemländers andliga mentalitet, men tappar dessvärre bort sig i jakten på formfulländning. Berättelsen fastnar i obetydliga detaljer och snygga panoramabilder i avståndstagande kalla färger, inte helt olikt hur den porträtterade prästen står och stampar i sin tro, avvisar islänningarna och förbannar gud.
Lukas heter den bleke lutheranske gudsmannen som skickas till en nybildad församling på Island. Med syftet att lära känna den vulkaniska ön, som på den tiden tillhörde Danmark, förlänger han medvetet vägen till resmålet utan att visa tillbörlig respekt vare sig för naturens hårdhet eller sina isländska medresenärer, ledda av den kapable Ragnar (lysande Ingvar Eggert Sigurðsson). Prästens resa förvandlas till en färd in i hans eget mörkers hjärta. Väl framme vid prästgården går evangeliseringen också åt helvete, vilket han hanterar med själviskhet och ödesdiger ignorans.
I sin iver att dokumentera omgivningen förevigar Lukas (Elliott Crosset Hove) sitt nya liv på Island med hjälp av den då nyuppfunna (och livsfarliga) fotografiska våtplåtstekniken. Hlynur Pálmasons fascination för de historiska bilderna – och världens äldsta visuella medium efter måleriet – återspeglas i filmens kvadratiska 4:3-format och bildrutans rundade hörn som för tankarna tillbaka till televisionens begynnelse.
Men det "Godland" som – eller "Vanskabte land"/"Vansköpuð land" som filmen heter på danska respektive isländska – skildrar bäst är hur koloniala makter förutom gudsfruktan också har använt språket för att få lokalbefolkningen att underordna sig. Spänningen mellan prästen som vägrar lära sig sin nya församlings modersmål och de påtvingat tvåspråkiga byborna påvisar tydligt hur trögt det går när kolonisatörernas stränga gud enbart talar förtryckarspråk.