"Under en lyrisk kväll på Parksnäckan befäster den 50-årige hiphopartisten sin relevans på Sveriges musikscen", skriver Sara Runesson.
Konsert
Petter
Parksnäckan
Lördag 3 augusti
Betyg: 5
När Petter slog igenom hade jag precis börjat skolan. Kanske för liten för att uppskatta hiphop? Nej, det var bara att en annan vit rappare från USA stal hela showen. Efter att ha hört Eminems ”Guilty Conscious” för första gången blev jag som besatt. Så besatt att jag klädde ut mig till Eminem på en maskerad och fick ställa upp som ”kille” i en pardanslek eftersom det var för många tjejer i klassen. Att en liten skolflicka i en välbärgad förort fastnade för en låt om sex och grovt våld är komiskt, låt vara med en förmildrande språkbarriär. Men varför denna utläggning? När jag tänker på Eminem idag är det mest som ett spöke från fornstora dagar. Petter å sin sida har genomgående lyckats hålla sig musikaliskt relevant och det utan att hemfalla åt smutskastning och våldsromantik.
Sedan ”Sjätte sinnet” kom ut 1998 (ett år tidigare än Eminems debut) har han släppt en fullängdare nästan vartannat år och gjort samarbeten med alla artister som, så att säga, ”är någon”. Om det funnits någon konstant i musik-Sverige de senaste 25 åren är det Petter. På det sättet kan man säga att han är lite som vår Madonna, bara mindre plastikopererad.
Redan under första låten ”Min click” reser sig publiken upp på Parksnäckan och sänker inte armarna igen. Med på scenen finns Eye N'I som fungerar som medartist/lekledare. Ibland får jag känslan av att vi är på ett Friskis & Svettis-pass när han beordrar publiken att dansa, hoppa och veva med armarna. Men det visar sig vara ett genidrag för huvudakten som hinner återhämta sig mellan hit-paraden som är hans set list. Några mellansnack blir det ändå: bland annat ber han om ursäkt för att han måste ha solglasögon på sig när solen plötsligt börjar lysa obarmhärtigt, vilket han tydligen fått otroligt mycket skit för av en recensent på Hultsfred en gång.
Jag har svårt att tänka mig en liknande sågning efter att ha bevittnat den totala euforin som infinner sig på Parksnäckan. Rapparen går från klarhet till klarhet och symptomatiskt blir de bästa låtarna både en från debuten och från i år: ”Vinden har vänt” respektive ”Skimmer”.
2008 skrev han raderna: ”jag är inte färdig än, har en sittning med micken tills dom bär mig hem”. Efter kvällens uppvisning är jag övertygad om att Petter kommer fortsätta tills han är minst 65. Med bra samarbeten och lite Botox är allt möjligt.